att lära känna en stad IX: Sommarhetta vid Islandstorget
Och så hade jag en fredagseftermiddag att ta kol på igen, men sen hade jag alldeles fullt upp hela helgen, så jag hann inte lägga över fotona på datorn förrän igår och nu sitter jag på jobbet och tar en liten rast tillsammans med mina turistbilder.
Sist var jag i Solsidan, och sol är ju varmt. Motsatsen till värme är kyla. Och alla vet ju att när det är kallt fryser allting till is. Alltså åkte jag till Islandstorget!
På ena sidan av Islandstorget låg ett ganska 50-talstypiskt
område med lamellhus. Det var ganska tätbyggt och
såg väl inte så speciellt ut, stora delar av Stockholms
förorter är ju byggda under samma tidsperiod, men
portarna stack ut. Som den här vackra i glas och trä.
'
Och bara på gården bortanför låg denna lilla söta
port, på en vägg täckt av murgröna. Jag älskar
murgröna, och den här porten, är den inte söt?
(Det är väl rätt stört egentligen, att jag kan bli så
till mig över två portar. Eva, min gamla geografilärare,
och Lisa, min gamla samhällskunskapslärare,
förändrade mig verkligen för livet när de hade sitt
statsplaneringstema och släpade med oss runt i
hela Stockholm i trean.)
Jag tror att för mig är det bästa med sommaren alla dofter - blommorna, insjövattnet,
regnvåt asfalt, jordgubbar. Och en av de dofter som jag tycker allra bäst om är
vitklövern. Att ligga på marken och känna gräset mot den solvarma huden, med en
bra bok och en doftande vitklöver precis under näsan. Det kan nästan inte bli bättre.
Och vid Islandstorget hade de gott om vitklöver.
På andra sidan Islandstorget låg ett stort villaområde. Men dessa villor såg högst
underliga ut. Det var både rappade stenhus och trähus, men alla var helt vitmålade
och fyrkantiga. Som om en jätte slängt ut ett helt paket jättesockerbitar i detta lugna
område norr om Stockholm. I den starka julisolen gjorde det nästan ont i ögonen när
man såg på husen, så kritvita och ljusreflekterande var de. Och området var alldeles
för homogent för att kännas mysigt. Där skulle jag inte vilja bo, trots att det var ganska
skojigt att gå och titta på.
Islandstorget visade sig vara en förort i klass ned Örnsberg - förmodligen bara en station
ditsatt för att det blev så långt mellan Ängbyplan och Blackeberg där de har riktiga centrum.
Det här var det närmaste jag kunde hitta till ett centrum - en pizzeria och på andra sidan
gatan en bensinmack. Det där torget som namnet syftar på kunde jag inte hitta.
Denna eftermiddag i sommarhettan visade sig Islandstorget för mig som en lugn liten påhittad förort med mysiga lamellhus och spejsade villor. I lamellhusen skulle jag gott kunna tänka mig att bo, speciellt i porten som ramas in av murgrönan, men villaområdet är bara till för att tittas på. Det var lummigt och varmt och inte alls islandigt. Hur kan de ha kommit på ett sånt namn?
Sist var jag i Solsidan, och sol är ju varmt. Motsatsen till värme är kyla. Och alla vet ju att när det är kallt fryser allting till is. Alltså åkte jag till Islandstorget!
På ena sidan av Islandstorget låg ett ganska 50-talstypiskt
område med lamellhus. Det var ganska tätbyggt och
såg väl inte så speciellt ut, stora delar av Stockholms
förorter är ju byggda under samma tidsperiod, men
portarna stack ut. Som den här vackra i glas och trä.
'
Och bara på gården bortanför låg denna lilla söta
port, på en vägg täckt av murgröna. Jag älskar
murgröna, och den här porten, är den inte söt?
(Det är väl rätt stört egentligen, att jag kan bli så
till mig över två portar. Eva, min gamla geografilärare,
och Lisa, min gamla samhällskunskapslärare,
förändrade mig verkligen för livet när de hade sitt
statsplaneringstema och släpade med oss runt i
hela Stockholm i trean.)
Jag tror att för mig är det bästa med sommaren alla dofter - blommorna, insjövattnet,
regnvåt asfalt, jordgubbar. Och en av de dofter som jag tycker allra bäst om är
vitklövern. Att ligga på marken och känna gräset mot den solvarma huden, med en
bra bok och en doftande vitklöver precis under näsan. Det kan nästan inte bli bättre.
Och vid Islandstorget hade de gott om vitklöver.
På andra sidan Islandstorget låg ett stort villaområde. Men dessa villor såg högst
underliga ut. Det var både rappade stenhus och trähus, men alla var helt vitmålade
och fyrkantiga. Som om en jätte slängt ut ett helt paket jättesockerbitar i detta lugna
område norr om Stockholm. I den starka julisolen gjorde det nästan ont i ögonen när
man såg på husen, så kritvita och ljusreflekterande var de. Och området var alldeles
för homogent för att kännas mysigt. Där skulle jag inte vilja bo, trots att det var ganska
skojigt att gå och titta på.
Islandstorget visade sig vara en förort i klass ned Örnsberg - förmodligen bara en station
ditsatt för att det blev så långt mellan Ängbyplan och Blackeberg där de har riktiga centrum.
Det här var det närmaste jag kunde hitta till ett centrum - en pizzeria och på andra sidan
gatan en bensinmack. Det där torget som namnet syftar på kunde jag inte hitta.
Denna eftermiddag i sommarhettan visade sig Islandstorget för mig som en lugn liten påhittad förort med mysiga lamellhus och spejsade villor. I lamellhusen skulle jag gott kunna tänka mig att bo, speciellt i porten som ramas in av murgrönan, men villaområdet är bara till för att tittas på. Det var lummigt och varmt och inte alls islandigt. Hur kan de ha kommit på ett sånt namn?
Kommentarer
Trackback