kroppar och dragningskraften

När jag gick i högstadiet var fysik ett av mina favoritämnen. Det allra minsta och allra största, energi och ljus och materia, så svårt att greppa och just därför så underbert. Sen hamnade jag på samhällsprogrammet på gymnasiet och fysiken försvann.

Men ibland flimrar fysikens termer förbi mig. Jag tar varje chans jag får att vältra mig i teorier jag inte förstår, de liksom kittlar i magen.
Nu senast var det kroppars påverkan på varandra i rymden. Att de alla har en dragningskraft. Att solens kanske är starkast, men att planeterna även påverkar varandra, gör varandra förvirrade om du så vill, och skapar störningar i varandras banor. Att det finns ett ideal som skulle uppnås om varje planet kretsade ensam kring solen, men nu när de måste dela, påverkar inte bara solens dragningskraft, utan även de andra planeternas. Idealbanorna får avvikelser.

Och jag vill föreställa mig att liknande förhållanden skulle kunna gälla här på jorden. Att alla människor har sina mål och strävanden, en riktning (och då menar jag inte mål i bemärkelsen att göra en film eller resa till Kina, utan mer som ett sätt att leva, ett sätt att hantera saker, en livsriktning). Att vi, om vi var ensamma, skulle gå på i samma riktning från födsel till död utan uppehåll, en spikrak linje som liksom är inbyggd i vårt system. Men eftersom det finns andra människor i världen, andra kroppar med egen dragningskraft så att säga, så störs våra banor. Vi påverkar varandra, vi drar och sliter, både medvetet och omedvetet, tills vi fått varandras spikraka vägar att bli krokiga och sammantrasslade som stålull. Att vi blir tvungna att strida mot våra egna system.
Och att det är just avvikelserna som gör livet så vackert.


* * *


Jag fick igår för mig att jag ska bli ingenjör. Som från ingenstan dök det upp i huvudet och vände upp och ner på mig till den grad att jag till slut blev helt övertygad om att det var ingenjör jag var ämnad att bli. Att uppfinna ett sätt att utvinna elektricitet från rörelseenergin som uppstår när man går, ett par skor med batterier i som laddas när de rörs på och som man sen kan ha att lyssna på musik med, eller se på film, eller driva datorn på. Så mycket som jag går, det skulle vara perfekt.
Men sen kom jag på att innan jag kan börja på ett ingenjörsprogram måste jag läsa naturvetenskapligt basår. Och för att komma in på det, måste jag läsa matte C på komvux. Så jag ska nog tänka en stund till, innan jag bestämmer mig.


skor


Kommentarer
Postat av: Frankie boy

Du ska inte bli nån ingenjör, du är ju redan författarinna...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback