it could all have turned out differently, I suppose

Och så var det ju det där med framtiden.

I måndags fyllde jag tjugo och det var bara en så underbar dag. Helt vanlig, uppstigning och tunnelbaneåktning, föreläsning och vardagsliv in i märgen. Men jag var så fullkomligt nöjd bara, av att vara där, finnas, jag gick runt och log som en tok och blev bara full i skratt av alla människor som glodde på mig utan att le tillbaka.
Men det var då, det. Nu har världen splittrat huvudet igen och jag har liksom inte ro att tänka en tanke till punkt. Det är inte det att jag skulle vara stressad, det är jag inte, jag har inte alls för mycket att göra. Åtminstone inte för många måsten. Jag bara ... tankarna får inte fäste. När jag är halvvägs framme tränger sig nästa på och jag bara följer strömmen.

Den normativa etiken ställer självfallet till det. Det är inte det allra lättaste att på två veckor trycka i sig åtta moralteorier som det har tagit filosofer hela liv att arbeta fram. Jag accepterar att det kommer att ta tid att smälta. Så kräv inte av mig att svara på frågan om jag är utilitarist, etisk egoist, deontologist, rättighetsetiker eller kanske till och med dygdetiker. I sinom tid, som de säger.
Men jag har verkligen blivit såld på tanken att plugga. Jag har gjort storslagna planer för framtiden. Men så fort jag tänker dem, slår jag mig själv mentalt på fingrarna. För vart skulle mina planer föra mig? En examen i humaniora är ju en annan beteckning för arbetslös akademiker.

Jaah, och tänk om jag gjort några andra val i höstas. Jag läser Jonatans blogg från Thailand och kollar på Hannes bilder från Sydamerika och känner att jag vill iväg. Hettan. Inte för att jag inte tycker om kyla, inte för att jag vill från Stockholm. Det var bara så länge sen jag var utanför Europa. Jag blir avundsjuk på Jonatan och Hannes. Och på Natalia, var i Sydostasien hon nu råkar vara för tillfället, och Sandra som snart ska iväg. Till och med Frida i Paris är jag avis på.
Trots att jag i själva verket är nöjd med hur saker står i mitt liv just nu också. Jag antar att man alltid längtar någon annanstans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback