kladdet på rutan
Man går runt och lever sitt liv och är allmänt nöjd, äntligen börjar saker rulla på någorlunda smidigt igen, man är glad.
Och så kommer känslorna och kladdar. Rör till bland ens prydliga pappershögar och lämnar syltfläckar på ens listor. Att de alltid ska vara så förjordat envisa, de fick aldrig gå på feministiskt självförsvar. Ingen har stått framför dem och upprepat "ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej" i en hel timmes tid, de biter sig fast och skalar av en naken ändå. De kletar och klibbar och kläderna kliar och man vill helst krypa undan och gömma sig tills de stökat klart.
Men det kan man ju inte, saker har börjat rulla på någorlunda smidigt igen och i det ingår förväntningar och motprestationer, rullandet rullar inte av sig själv. Så man sväljer krypreflexerna och går ut och gör det som krävs och känslorna kladdar av sig på orden man säger och sakerna man gör och man tror sig få konstiga blickar och det ger en magont och magonten äter känslorna på och blir bara fetare och större och ihärdigare och kletigare.
Man har varit med förr. Det har man ju. Man vet hur det går. Men ändå tycker man att man borde ha lärt sig. Veta lite bättre än att ge sig i kast med känslorna. Eller åtminstone kunna hantera dem bättre. Men nej. De härjar fritt tills de tröttnar och går vidare, lite i taget, och lämnar bara förödelse och bitterljuva minnen efter sig.
Så går det runt i en evig cirkel och i slutändan är det väl bara kroppen som blir äldre. Och då klibbar också den igen.
Och så kommer känslorna och kladdar. Rör till bland ens prydliga pappershögar och lämnar syltfläckar på ens listor. Att de alltid ska vara så förjordat envisa, de fick aldrig gå på feministiskt självförsvar. Ingen har stått framför dem och upprepat "ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej, ett nej är alltid ett nej" i en hel timmes tid, de biter sig fast och skalar av en naken ändå. De kletar och klibbar och kläderna kliar och man vill helst krypa undan och gömma sig tills de stökat klart.
Men det kan man ju inte, saker har börjat rulla på någorlunda smidigt igen och i det ingår förväntningar och motprestationer, rullandet rullar inte av sig själv. Så man sväljer krypreflexerna och går ut och gör det som krävs och känslorna kladdar av sig på orden man säger och sakerna man gör och man tror sig få konstiga blickar och det ger en magont och magonten äter känslorna på och blir bara fetare och större och ihärdigare och kletigare.
Man har varit med förr. Det har man ju. Man vet hur det går. Men ändå tycker man att man borde ha lärt sig. Veta lite bättre än att ge sig i kast med känslorna. Eller åtminstone kunna hantera dem bättre. Men nej. De härjar fritt tills de tröttnar och går vidare, lite i taget, och lämnar bara förödelse och bitterljuva minnen efter sig.
Så går det runt i en evig cirkel och i slutändan är det väl bara kroppen som blir äldre. Och då klibbar också den igen.
Kommentarer
Trackback