de svindlande perspektiven




För två veckor sen gav jag blod. Nu har jag sex Blodgivare ger med hjärtat-koppar som jag förvarar i min hemgiftslåda. När jag gick sa sköterskan som varit tvungen att göra hål i mina båda armveck: "Då ses vi igen om ett år, då".
För så är det ju. I januari åker jag till Bolivia, och sen måste jag hålla mig borta i ett halvår efter att jag kommit hem för att se om jag plockat på mig någon schysst, exotisk sjukdom. Så på ett år kommer jag inte att få ge blod. Minst. Jag kommer att sakna det. Ett år. Vem kommer jag att vara om ett år? Vad kommer jag ha varit med om, var kommer jag att vara i mitt liv? Det är såna tankar som ger mig svindel.

För ett år sen la jag upp en
dikt här. Nu kan jag inte för mitt liv minnas vem som var du:et i dikten. För någon var det, det minns jag. Men inte vem. Så lång tid kan ett år ta.
För nästan exakt två år sen började jag blogga. Och egentligen, två år är inte så mycket. Men ändå känns det som att det är ett helt liv sen. Ett helt liv som bloggare.
Så jag har väl bara stora och små metamorfoser att se fram emot fram till nästa gång jag går in på Södertappen igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback