[under uppförande]

Kanske var det en miss att hoppa in för Sara på ridningen imorse. Jag har ju tagit en paus, sa upp min plats i hoppgruppen och trodde att jag var fullkomligt nöjd med det. Men så fort jag kom in i stallet, lukterna, ljuden, i ridhuset sprang Panther runt på lektion, han överlevde sommarbetet och det bara rasade ner över mig. Hur mycket jag saknar det. Hästarna. Lugnet. Och kanske ännu mer nu när jag inte har någon skola att gå till, så blev det att träffa alla stallkompisar som att få tillbaka lite av de där rutinerna som är så viktiga för vardagen. De där lösa sociala kontakterna som är förknippade med speciella omgivningar. Jag ångrade bittert att jag gett upp platsen i en av de ridgrupper som jag trivits som allra bäst i.
Och nu sitter jag här med hemska skavsår på fingrarna (för jag glömde självklart handskarna hemma). Jag kunde knappt duscha för att de sved så mycket. Trots att jag inte har något jobb än och alltså ingen fast inkomst, är jag nu hoppgruppens officiella ersättare och ska redan nästa vecka rida istället för Maria. Och om tre veckor ska jag vara med på en hoppkurs med Kicki. Det är svindyrt att rida. Men ibland får lyckan vara värt det.