[under uppförande]

Tillåt mig att minnas:

Första kontakten jag hade med Harry Potter-böckerna var julen 1999, jag bodde i Tanzania och min bästa vän Paulina var på besök hos oss över jullovet tillsammans med min pappa. I julklapp av henne fick jag Harry Potter och de vises sten. Jag läste den aldrig, men den resan blev minnesvärd av många andra orsaker. Vi voltade med bilen på väg till Serengeti, Paulina ramlade av en skenande häst på Oyster Bay och har inte suttit på en häst sen dess. Jag läste Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den var länge min favoritbok.
Nu bor Paulina i Macerata i Italien och vi träffas bara någon gång om året. Men det är ändå något speciellt med ens låg- och mellanstadiebästis. Vi har alltid kul tillsammans.

När jag kom tillbaka till Sverige och började i sexan i min gamla klass, fick vi en ny klasslärare - Magdalena, svensklärare. Hon är den bästa lärare jag någonsin haft. Utan henne, hade jag inte varit den jag är idag. Men, för att inte flyta iväg från ämnet, så var Magdalena helt förälskad i Harry Potter då, och hon bestämde sig för att läsa Harry Potter och de vises sten för oss i klassen. Högläsning. Jag minns inte så mycket från de där högläsningsstunderna hösten 2000, men de fick mig senare att ta mig an Harry Potter-böckerna på egen hand.

För samma höst besökte pappa London, det var någon jobbgrej, och när han reser har han alltid något åt mig med sig hem. Från den här London-resan hade han med sig en svettskrapa och en rotborste (hästprylar, jag var ju hästtokig och skötare på en stor bitande och sparkande sak som hette Amigo), Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban.
Dem tog jag sen med mig när jag hälsade på mamma i Dar es Salaam över julen. Där började jag läsa.

Jag minns hur jag låg i den vita korallsanden på South Beach, med palmer och en nästan öde paradisstrand och havet runt omkring mig, och läste. Slukade. Jag var i den värsta åldern, snart tretton, det gick inte att få mig att sluta.
Och jag minns hur jag läste ut Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. Jag låg uppe fram till fem i mitt kvava sovrum och läste, för jag kunde inte sova, jag mådde så illa, flera gånger gick jag till toaletten för jag trodde att jag skulle spy men det kom aldrig något. Senare listade jag ut att det var Lariam jag inte tålde, en mycket stark malariamedicin som är känd för att ha mängder av olika otrevliga bieffekter, för vissa. Och jag var en av dessa olyckligt lottade. Men när jag läst ut boken, till slut fått veta vem Sirius Black egentligen var, då kunde jag somna.
Innan jag åkte tillbaka till Sverige, fick jag Harry Potter and the Goblet of Fire av mamma, hon köpte den i Slipways lilla, jättedyra bokaffär och på flyget hem satt jag och läste, hela flygningen. Jag kan aldrig sova på nattflyg, inte i tåg heller, egentingen ingenstans förutom i en säng i ett tyst hus, och även där kan det vara svårt ibland. Så åtta timmar mellan Dar es Salaam och Amsterdam satt jag i det mörka flygplanet och läste om det Triwizard Tournament.

Sen gick det flera år. Jag har ett svagt minne av att jag läste om dem. Att jag låg i badkaret och läste Harry Potter and the Chamber of Secrets och råkade tappa ner den i vattnet, att jag stod med en hårtork och försökte göra det ogjort, men det gick såklart inte. I mitt exemplar av den andra Harry Potter-boken är de mittersta sjuttio sidorna alldeles skrynkliga.

Men till slut, sommaren 2003, kom Harry Potter and the Order of the Pheonix. Pappa tog initiativet, Anna körde oss till Farsta centrum och vi hängde på dörren till Åhléns och köpte en av de första exemplaren av den femte Harry Potter-boken de sålde där. Jag var inte anträffbar på fem dagar. Jag läste till långt in på natten, solen hann gå upp innan jag la ner boken och släckte lampan.
Och vad jag minns eftermiddagen när jag satt på Medborgarhusets trappa i det där typiska varma, nästan lila juniljuset och läste de sista sidorna. Jag hade gråtit, på något sätt kändes det så hopplöst, men samtidigt fylldes jag av en öververklig känsla. Jag såg Medborgarplatsen med andra ögon, inte mina egna. Jag började gå, och det kändes som att jag flöt fram. Jag gick längs med Katarina Bangata och började plöstligt sjunga på Robyns a cappellalåt I wish. Jag hade inga minnen av att jag lyssnat så mycket på den, men plötsligt kunde jag hela sången utantill och jag gick där och sjöng den om och om igen tills jag kom fram till slutet av Ringvägen där min moster Kaarina bor.
Det var den här boken som blev den första jag skrev om i min läsdagbok. Det borde också omnämnas. Nu, drygt fyra år och närmare tvåhundrafemti böcker senare, är den nästan full.

När Harry Potter and the Half-Blood Prince kom sommaren 2005 var jag ganska splittrad. Jag minns inte så mycket från den sommaren, mer än att jag en eftermiddag i juli fick ett samtal från pappa. Han berättade att farmor låg på Huddinge sjukhus och det var en fråga om timmar tills hon skulle dö. Hon hade alltid varit svag, men aldrig sjuk. Ingen var beredd. Tre timmar senare satt jag i det luftiga, ljusa rummet och höll henne i handen när hon drog sitt sista, flämtande andetag. Resten av sommaren intalade jag mig själv att jag var okej, att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig. Men sen kom skolan och världen föll ner över mig och jag orkade inte med någonting.
Men den sommaren, jag köpte den näst sista Harry Potter-boken på internet, fick hem den i brevlådan och betedde mig som jag brukar - oanträffbar från första till sista sidan. Slutet läste jag i min säng, ensam hemma, fram till fem på morgonen. Solen var redan uppe bakom ett tjockt molnlager när jag la ifrån mig boken, stängde av mobilen och drog ut telefonjacket, helt tom, döden i boken skakade mig mer än döden i verkligheten. Jag hatade den verkligen. Jag tyckte att Harry blivit odräglig. Jag tyckte att boken bara varit en lång transportsträcka.
Någon gång runt tolv vaknade jag av att någon knackade på mitt sovrumsfönster. Det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen av någon som ville mig något. När jag till slut lyckades dra mig ur sängen och öppna dörren, stod Agnes plastpappa Vadim där och såg lättad ut. Pappa hade försökt få tag på mig, och när jag inte svarade i telefon hade han blivit orolig och ringt runt till hälften av mina vänner och till slut bett Vadim, som bor ett par gårdar ifrån mig i Skarpnäck, att se om jag var hemma. När jag satte på mobilen hade jag fått ett oroligt meddelande från Hannah.

Och nu är den slut. Igår läste jag ut den sista Harry Potter-boken. Jag är vilse, det känns som att bit för bit av mig har plockats ur mig tills jag stod här, i somras, utan nästan något kvar av det som jag känt som Katja. Jag köpte den på Ringen ett par veckor efter att den kommit ut, men orkade knappt röra den. Jag läste det första kapitlet och det äcklade mig. Jag la ifrån mig den.
Men så en torsdag kom Agnes på besök. Hon är min äldsta vän och det största Harry Potter-fan jag känner. Det verkligen lös om henne när hon pratade om den. Så skulle det inte lysa om henne om den slutade i katastrof, tänkte jag. Och jag började läsa Harry Potter and the Deathly Hallows.
Efteråt skrev jag i min läsdagbok: "Och jag vet inte om min förmåga att leva mig in i böcker är bra eller dålig. När den gör mig såhär. Jag känner mig surrealistisk, så fjärran allting världsligt. /.../ Den här serien har blivit en kult, den har blivit alldeles för stor för sitt eget bästa, men någonstans tycker jag ändå att den förtjänar det. En författare som J.K. Rowling, som lyckas skapa en sån värld, kan inte vara annat än ett geni. Den har gett mig tillbaka en liten bit hopp - det viktigaste en människa har. Sen kommer kärleken."

På flera sätt kan man säga att jag levt mig igenom min tonår mer i böckerna än i verkligheten. Jag har en ibland till och med skrämmande förmåga att leva mig in i en bok, hela jag fylls upp och jag känner starkare än vad jag många gånger gör när liknande saker händer mig i verkligheten. Jag tror att det kan vara så att jag använder böckerna som kanalisering, att jag genom dem känner saker som jag inte klarat av att känna för mig själv. Och jag vet fortfarande inte om det är bra, eller om det rent av är självdestruktivt.
Men eftersom jag levt så mycket genom böckerna, och dem om Harry Potter fyllt mig mer än de flesta andra, så blir det som att jag, nu när den är slut, lämnar en bit av min tonår bakom mig. Första boken läste jag två månader innan jag fyllde tretton, sista boken läste jag knappt fem månader innan jag fyller tjugo. Och det känns bra. Den slutade bra. Nu kan jag gå vidare.