att lära känna en stad VI: Höstsol i Örnsberg
Under sommaren var jag väldigt lite i Stockholm. Och under hösten har jag varit mer eller mindre förpassad till de områden dit jag kunnat ta mig till fots eller cykel. Men igår morse åkte mamma till Indien och lämnade sitt månadskort på köksbordet. Själv kunde jag inte riktigt somna om efter att hon gått, på grund av den starka solen, så jag bestämde mig att det var dags att ta upp mina stockholmsäventyr igen. Alltså bar det iväg till tunnelbanan.
Sist var jag i Duvbo. Ett steg upp i näringskedjan från duvan ligger örnen. Alltså åkte jag till Örnsberg.
Genom hela Örnsberg går Hägerstensvägen, så lång
att den försvinner långt borta i horisonten.
Längsmed Hägerstensvägen står husen uppställda i rader och egentligen är det väl
inte något speciellt med dem, de är rätt vanliga 50-talshus (skulle jag tippa på), om
man bortser från färgen. Alla husen är målade i helt olika färger. Som det här, alldeles
underbart gröna huset i närheten av tunnelbanan.
Och de har ett litet skogsparti också där onsdagslediga människor promenerar
sina hundar på det av löv helt inbäddade elljusspåret. Speciellt eklöv. Det växer
många ekar i skogspartiet i Örnsberg. Jag älskar ekar. Speciellt ekkronor.
De är vackra oavsett årstid.
Ett litet industriområde har de också i Örnsberg.
En onsdag runt tolv var där mycket tyst och stilla.
Och jag tror att min smak genomgått en metamorfos sen jag började sjunga i
Markuskyrans kammarkör. Jag har helt förälskat mig i Markuskyrans mörka, murriga
50-talsregelbundenhet, och nu tycker jag om det överallt där jag ser det. Bland annat
i Örnsbergs tunnelbanestation. Fast å andra sidan är jag ju uppvuxen i ett tegelhus i
en förort byggd enbart av tegel, så den där kärleken till tegel kanske inte är så ny ändå.
Sist var jag i Duvbo. Ett steg upp i näringskedjan från duvan ligger örnen. Alltså åkte jag till Örnsberg.
Genom hela Örnsberg går Hägerstensvägen, så lång
att den försvinner långt borta i horisonten.
Längsmed Hägerstensvägen står husen uppställda i rader och egentligen är det väl
inte något speciellt med dem, de är rätt vanliga 50-talshus (skulle jag tippa på), om
man bortser från färgen. Alla husen är målade i helt olika färger. Som det här, alldeles
underbart gröna huset i närheten av tunnelbanan.
I Örnsberg finns det också riktigt rejäla miljonprogramshus.
Och även här faller löven från träden.
Och även här faller löven från träden.
I Örnsberg tycker de om att klistra upp papper på lyktstolpar.
Och de har ett litet skogsparti också där onsdagslediga människor promenerar
sina hundar på det av löv helt inbäddade elljusspåret. Speciellt eklöv. Det växer
många ekar i skogspartiet i Örnsberg. Jag älskar ekar. Speciellt ekkronor.
De är vackra oavsett årstid.
Ett litet industriområde har de också i Örnsberg.
En onsdag runt tolv var där mycket tyst och stilla.
Och jag tror att min smak genomgått en metamorfos sen jag började sjunga i
Markuskyrans kammarkör. Jag har helt förälskat mig i Markuskyrans mörka, murriga
50-talsregelbundenhet, och nu tycker jag om det överallt där jag ser det. Bland annat
i Örnsbergs tunnelbanestation. Fast å andra sidan är jag ju uppvuxen i ett tegelhus i
en förort byggd enbart av tegel, så den där kärleken till tegel kanske inte är så ny ändå.
Överlag tyckte jag inte att Örnsberg kändes så mycket som en sammanhållen förort. Några gårdar hittade jag inte riktigt att tala om och inget centrum heller. Det kändes mer som en transportsträcka längs Hägerstensvägen mellan Axelsberg och Aspudden. Som att husen i Örnsberg bara är Örnsberg för att de råkar ligga närmast Örnsbergs tunnelbanestation. Men rätta mig om jag har fel.
(Jag måste poängtera att mina förortsbetraktelser är högst personliga och inte det minsta empiriskt framtagna. Om det är något som är min ledstjärna i mina vandringar, så är det infallet - nu känner jag för att gå åt vänster eller den där trappen ser spännande ut. Därför kan jag tyvärr lätt missa de största sevärdheterna och typiska byggnaderna. Ja, jag går helt enkelt inte det minsta vetenskapligt tillväga.)
Men Örnsberg - en rätt typisk stockholmsk förort från 50-, 60-talet vad gäller själva arkitekturen, och de färgglada husen gjorde att det även i höstglåmigheten kändes mysigt. Där skulle jag inte ha något emot att bo.
(Jag måste poängtera att mina förortsbetraktelser är högst personliga och inte det minsta empiriskt framtagna. Om det är något som är min ledstjärna i mina vandringar, så är det infallet - nu känner jag för att gå åt vänster eller den där trappen ser spännande ut. Därför kan jag tyvärr lätt missa de största sevärdheterna och typiska byggnaderna. Ja, jag går helt enkelt inte det minsta vetenskapligt tillväga.)
Men Örnsberg - en rätt typisk stockholmsk förort från 50-, 60-talet vad gäller själva arkitekturen, och de färgglada husen gjorde att det även i höstglåmigheten kändes mysigt. Där skulle jag inte ha något emot att bo.
Kommentarer
Trackback