on the Field Trip to Zanzibar

När jag var elva och bodde i Tanzania, och precis hade börjat på internationella skolan, åkte vi på en skolresa till Zanzibar. Jag kunde knappt någon engelska (på den tiden hade jag inte blivit en pluggis än, jag hade fått underkänt på de få engelskaprov jag haft hemma i Sverige. Det var internationella skolan som gjorde mig till pluggnarkoman, those bastards...). Jag ville inte åka med på den här resan, men min käcka klasslärare Ms. Silva sa att det skulle bli ett bra sätt att få kompisar. Visst, jag förstod knappt vad folk sa, än mindre vågade jag öppna munnen själv. Men jag blev övertalad (gud, jag är så förbaskat lättövertalad, alltid, och sen kommer skulden...).

Men det visade sig faktiskt vara riktigt kul. De hade ett helt annat sätt gentemot varandra. En helt annan nyfikenhet mot nykomlingar. Antagligen en kombination av den amerikanska andan och att omsättningen på elever var mycket hög, alla diplomatungar (däribland jag) som stannade i ett par år och sen åkte vidare. Jag blev välkomnad med öppna armar. Och deras envisa sätt att hela tiden börja prata med mig, trots att de antagligen redan efter andra gången förstått att det enda svar de på sin höjd skulle kunna förvänta sig från mig var leenden, yes eller no.
Ja, det var ju en skolresa. Såna innehåller studiebesök. Vi hade ett späckat schema. En av besöken gick till en mangroveskog. När jag gick på den skraltiga bryggan som gick igenom en liten del av skogen, över grumligt vatten och trädens rotstumpar som stack upp över ytan, kom någon springande bakifrån, tog tag i mina axlar och ruskade till mig som om han först tänkt putta i mig i vattnet men i sista stunden ångrade sig. Ett såntdär varmhjärtat sätt att retas på som mina äldre kusiner alltid utsatte mig för. Med en leende röst sa han: "Katja, who's gotta catch ya if you fall off the boardwalk?" (säg Katja så amerikanskt du kan, så förstår du).
Det var Ben. Tänk dig en typisk amerikansk highschoolfilm. Tänk dig den coola killen som alla andra killar ser upp till, som alla tjejer är hemligt förälskade i, som är bra på fotboll och drama, men som innerst inne också är en mycket känslig och klok människa. Det är Ben. Från Virginia och med en aning fler finnar bara. Och av någon anledning hade han bestämt sig för att jag var en tjej värd uppmärksamheten.
Genom den här fyndiga frasen hade alla översociala, övertrevliga människor på skolan ännu en öppningsfras att närma sig mig med och det gick knappt en dag utan att jag hörde Katja, who's gonna catch ya de första veckorna efter Zanzibarresan. Till slut kände jag mig tvungen att svara med mer än enstaviga ord. Och där började personlighetsförändringen som gjorde att jag kände mig helt malplacerad när jag kom tillbaka till min gamla klass i Stockholm igen. Jag har väl inte riktigt lyckats anpassa mig än, intill denna dag.

Antagligen har jag dragit den här historien förut. Jag tjatar alltid om Tanzania. Jag går nog folk på nerverna. Men Ben var inte ensam. Helt oberoende har andra kommit på detta lustiga sammanträffande med mitt namn. Jim&Viktor&Julius tillexempel. Katja, who's gotta catch ya? Ja, det undrar jag också...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback