associationer
Jag skulle vilja se Notting Hill nu. Det slog mig när jag borstade tänderna. Jag kom att tänka på den klockrena rumskomplisen. Jag mindes plötsligt när Hugh Grant, någonstans i mitten, säger: "It's like opening Pandora's box", och rumskompisen svarar: "Who's Pandora? I knew a Pandora in school once. Never got to open her box, though".
Och så mindes jag plötsligt en annan Pandora - tjejen Andrian Mole var så förskräckligt förälskad i. Adrian Moles underbara dagbok. SÅ rolig. Den läste jag när jag var tretton.
Då, när jag var tretton och läste Adrian Mole och skrattade så att tårarna rann, fick Hannes låna en av de där böckerna under en resa till Zanzibar (det var när jag hälsade på mamma i Tanzania). Hannes familj var våra grannar i Dar es Salaam. De var svenska och sånt får plötsligt ett högt värde när man bor utomlands. En kväll på Slipway, överklassens och diplomaternas shoppingcenter och restaurangkvarter, när jag hängde med alla de där människorna som jag aldrig riktigt vågade prata med, kom Ben fram till mig och frågade om jag dejtade Hannes. Jag förstod ingenting. Senare under kvällen kom Steve, en annan såndär cool, äldre kille som var kompis med Hannes, och frågade vad jag tyckte om honom. Det gick tydligen rykten om mig och honom på den internationella skolan. Jag blev alldeles yr. Inte för vad ryktena handlade om i sig, utan snarare för att jag blivit ämne åt prat över huvud taget.
Jag undrar lite vad Hannes gör nu, medan jag släpper ner persienner och drar för gardiner. Jag vet att de flyttade hem något år efter mamma, och att han antagligen gick på någon internationell skola med IB. Hur skulle det vara att stöta på honom på stan? Skulle jag ens känna igen honom? Alla dessa människor som jag mött, så många av dem som försvunnit, så många som lämnat spår och minnen som jag plockar fram och ställer undan efter behov, eller när jag minst vill det.
Fascinerande vart associationer kan föra en.
Och så mindes jag plötsligt en annan Pandora - tjejen Andrian Mole var så förskräckligt förälskad i. Adrian Moles underbara dagbok. SÅ rolig. Den läste jag när jag var tretton.
Då, när jag var tretton och läste Adrian Mole och skrattade så att tårarna rann, fick Hannes låna en av de där böckerna under en resa till Zanzibar (det var när jag hälsade på mamma i Tanzania). Hannes familj var våra grannar i Dar es Salaam. De var svenska och sånt får plötsligt ett högt värde när man bor utomlands. En kväll på Slipway, överklassens och diplomaternas shoppingcenter och restaurangkvarter, när jag hängde med alla de där människorna som jag aldrig riktigt vågade prata med, kom Ben fram till mig och frågade om jag dejtade Hannes. Jag förstod ingenting. Senare under kvällen kom Steve, en annan såndär cool, äldre kille som var kompis med Hannes, och frågade vad jag tyckte om honom. Det gick tydligen rykten om mig och honom på den internationella skolan. Jag blev alldeles yr. Inte för vad ryktena handlade om i sig, utan snarare för att jag blivit ämne åt prat över huvud taget.
Jag undrar lite vad Hannes gör nu, medan jag släpper ner persienner och drar för gardiner. Jag vet att de flyttade hem något år efter mamma, och att han antagligen gick på någon internationell skola med IB. Hur skulle det vara att stöta på honom på stan? Skulle jag ens känna igen honom? Alla dessa människor som jag mött, så många av dem som försvunnit, så många som lämnat spår och minnen som jag plockar fram och ställer undan efter behov, eller när jag minst vill det.
Fascinerande vart associationer kan föra en.
Kommentarer
Trackback