[under uppförande]

På tunnelbanan idag, påväg hem från skolan, såg jag Lina. Lina var min bästa vän på dagis, det finns bilder från när vi är två och äter sand tillsammans. Jag älskade att gå hem till henne och leka, för hon hade många fler barbiedockor än mig och när min mamma envisades med sina biodynamiska grönsaker, linser och tofu, lagade Linas mamma riktig svensk husmanskost. Vi umgicks intensivt när jag gick på dagis och i lågstadiet, sen började det bli mer sällan, och efter att jag kom tillbaka från Tanzania när jag var tolv träffade jag nog henne bara en gång. Jag har hört ryktesvägen att hon går någon musikallinje, tror jag, och jag har sett henne på avstånd med sin rhodesian ridgeback. Nu satt hon på tunnelbanan, hennes raka nötbruna hår locktångat och gömt under en massa röda och lila färg. Hon var lång, inte alls lika spinkig som när hon var tio, och såg så otroligt hård ut i sin svarta sminkning. Jag såg henne precis när jag gått av vid Bagarmossen, så jag kunde inte gå fram och hälsa. Men jag vet inte om jag velat det heller. Det brukar alltid bli så konstigt att prata med barndomsvänner man inte träffat på länge. Och hennes hårdhet. Inte alls den söta lilla Lina som ville vara Esmeralda och ljög ihop osannolika historier. Och jag är inte blyga lilla Katja längre som avgudade mina vänner och aldrig vågade säga emot. Jag är väl för feg för att ta reda på vem hon är nu.