upptäcktsfärd i Stockholms förorter

Längs med Götgatan går det inte att tvivla längre - våren har vunnit över vintern återigen, i år precis som alla tidigare år. Det märks på de sollapande människorna på de fulla uteserveringarna. På solglasögonen. Och, å, Converseskorna som hittat ut ur garderoberna, de uppvikta jeansen och jackorna som avslappnat hänger över armarna. Jag har aldrig ägt ett par Converse, av princip, eftersom alla andra har det kan inte jag ha det. Inte för att jag inte tycker att det är snyggt. Jag känner det där jag går, dessa Converseskor, uppvikta jeans och solglasögon, plötsligt kryllar stan av snyggingar. Jag är inte speciellt intresserad av skor, men Converse i vårsolen går jag igång på.


saltsj?banan


Jag sätter mig på Saltsjöbanan. Jag har inte satt min fot på den på många år. Inte sen jag var nio och vi blev uppsagda från Knipholmen, den lilla ön i Stockholms innerskärgård som vi hyrde och jag tillbringade mina barndoms somrar på. Jag har i efterhand förhärligat minnena därifrån så att den där lilla holmen närmast ter sig som ett litet paradis. Måsskrina var min barndoms soundtrack. Måsar gör mig fortfarande alldeles pirrig.
Och det var med Saltsjöbanan vi tog oss dit, tåg från Slussen och sen båt från Saltsjöbaden. Resan var inte speciellt lång, men för en tre-sex-nioåring tedde den sig som en evighet. Och nu, tio år senare, förvånas jag över hur mycket jag fortfarande minns. Namnen, husen, vattenglimtarna känner jag igen, det har gömt sig någonstans långt bak i mitt minnes källare och hoppar nu plötsligt fram när jag sitter på det skakiga, skramliga tåget som får min handstil att se ut som en sjuårings.
I Saltsjöbaden har de byggt nya hus. Men bryggan är sig lik. Fast mindre. Och här är det kallt, här blåser det, fingrarna tappar känseln när jag försöker skriva. Men det doftar så gott av hav, så jag sitter där en stund och ser på månen och vågorna och de små segelbåtarna som glider förbi. Jag ska nog åka ut till ön i sommar, tänker jag.


havet


Ända sen mitt armbandsur stannade har jag missat tåg. Det är som att utan tiden runt handleden så tappar jag helt uppfattningen om den. Så självklart missar jag artonövertåget som jag tänkt ta. Med tjugo minuter till att ta död på går jag in i stationsfiket, köper vårens första glass och går en liten tur längsmed vattnet. Är det inte något heligt med vårens första glass? Nog är väl mitt äventyr till Saltsjöbaden ett tillräckligt speciellt tillfälle. Nöjd kan jag sätta mig på Saltsjöbanan och åka hem igen.

(Det finns fler bilder från min upptäcktsfärd i bilddagboken.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback