att lära känna en stad IV: Tamt i Talludden och Gåshaga
Nu har jag sommarlov (eller ja, om vi ska märka ord så är jag arbetslös). Nu kan jag återuppta mina små äventyr i Stockholm. Senast var jag i Ekskogen, så den här gången tog jag Lidingöbanan till Talludden.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Lidingöbanan: Och det var det sötaste jag suttit i. Så litet, så trångt, så rött och blått,
så otroligt charmigt. Jag blev alldeles förälskad
Men jag behövde bara stiga av tåget i Talludden, för att inse att det här inte var
något speciellt tätbefolkat område. Det fanns knappt några hus. Så jag började
gå, hittade denna vägspärr som spärrade av en igenväxt dunge, och tänkte att
jag kanske borde göra lite mer research innan jag åker till ställen helt på måfå
Men så kom jag ut ur skogen, ut på en stor byggarbetsplats. Och en liten bit
bort låg det nybyggda bostadsområdet. Jag gick där på gatan och såg på de
hypermoderna, asymmetriska husen och det kändes helt surrealistiskt. Som
att jag gick runt i en modellvärld, inte i verkligheten.
På slänten ner mot vattnet mellan strandpromenaden och husen växte denna
vackra blomma. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om den växte där helt
på eget bevåg, eller om någon planterat dit den bland all småsten. Den luktade
gudomligt, men jag vet inte vad den heter. Det jag skulle gärna vilja.
Här någonstans insåg jag att jag inte var i Talludden. Allting, intill restaurangnamnen,
tydde på att jag var i Gåshaga. I Gåshaga är lyxyachttätheten mycket hög. Där leker
barnen med motorbåtar.
Allting var så rent. Allting var så skinande. Det fick mig att tänka på The Sims.
Det var obehagligt, på något sätt. Allting så identitskt, trots att husen är byggda
efter de moderna, asymmetriska idealen. Det kändes inte som att det kunde
leva några människor i de här husen. Mer som att det var pottränade dockor,
alla vackra, alla lyckliga.
Självklart var det vackert också. Havet klär i det mesta. Men dessa hus skröt med
sina pengar och det kändes som att om man nu ändå är så jävla rik, skulle man
inte kunna bygga något med lite karaktär, något lite mysigare än dessa smaklösa
skrytbyggen. Jag ville bara smutsa ner allting, ge stället lite charm.
Fler blider finns i bilddagboken.
Kommentarer
Postat av: marie
de är sötast, de där lidingötågen.
Postat av: Elläään
Jag skulle gissa att den rosa blomman är en doft pion. Sånna planteras och blommar nu. De luktar helt underbart. Jag gillar skarpt. Fina foton, som alltid...
Postat av: Hannes
Sure Lidingötågen har sin charm, men det är stört omöjligt att få plats med mer än två normalstora personer per fyrastolsplats...För att inte prata om när man har packning.
Men å andra sidan har de börjat byta ut vissa tåg mot tåg à la Tvärbanan. Moderna, mycket ståplats och stora fönster. Gillar inte det heller.
Hatkärlek?
Trackback