modeordet 2008
Jag har hållit mig hemma mest under den gångna hösten, vilket innebär att den mesta, och vissa dagar enda, mänskliga kontakten jag haft har jag funnit i min mor. Och med min mor talar jag finska. Vilket innebär att jag pratat mycket finska i höst, mer än vad jag gjort sen jag gick ut nian.
Och ibland fastnar man ju för vissa ord. Ett tag gick alla runt och sa klockrent. Sen åkte flera av mina vänner till Berlin ihop, och när de kom tillbaka dök ordet kartoffel (betyder potatis på tyska, tror jag) upp i var och varannan mening, som ett sorts förstärkningsord. Till och med hos såna som inte varit med under Berlin-resan.
Nu har jag märkt att jag använder mig ohälsosamt mycket av ordet hassu. Det är finska och betyder något mittemellan lustig och knäpp. Jag kallar alla för det. Jag kallar mamma för hassu. Min moster är hassu när hon kan prata i telefon med mig i en halvtimme utan att säga någonting alls. Hugo Chávez är hassu för att han ändrar tiden så att Venezuela ligger mitt emellan två tidszoner, så att barnen inte ska behöva gå upp när det är mörkt (istället för att bara låta skolan börja en halvtimme senare). De flesta personer jag pratar om med min mamma lyckas jag kalla för hassu.
Det ligger så skönt i munnen. Det passar in i den där konstaterande, lite dramatiska tonen jag använder när jag säger något som jag vet inte är speciellt välgrundat eller genomtänk, och halvt på skämt. Det låter lite barnsligt. Dubbel-S:en killar dödsskönt på tungan.
Så nu introducerar jag det som modeordet 2008. Jag kanske inte lyckas få med mig någon annan i användandet av det, på grund av språkklyftorna, men själv tänker jag ta varje chans jag får att kalla någon för HASSU.
Och ibland fastnar man ju för vissa ord. Ett tag gick alla runt och sa klockrent. Sen åkte flera av mina vänner till Berlin ihop, och när de kom tillbaka dök ordet kartoffel (betyder potatis på tyska, tror jag) upp i var och varannan mening, som ett sorts förstärkningsord. Till och med hos såna som inte varit med under Berlin-resan.
Nu har jag märkt att jag använder mig ohälsosamt mycket av ordet hassu. Det är finska och betyder något mittemellan lustig och knäpp. Jag kallar alla för det. Jag kallar mamma för hassu. Min moster är hassu när hon kan prata i telefon med mig i en halvtimme utan att säga någonting alls. Hugo Chávez är hassu för att han ändrar tiden så att Venezuela ligger mitt emellan två tidszoner, så att barnen inte ska behöva gå upp när det är mörkt (istället för att bara låta skolan börja en halvtimme senare). De flesta personer jag pratar om med min mamma lyckas jag kalla för hassu.
Det ligger så skönt i munnen. Det passar in i den där konstaterande, lite dramatiska tonen jag använder när jag säger något som jag vet inte är speciellt välgrundat eller genomtänk, och halvt på skämt. Det låter lite barnsligt. Dubbel-S:en killar dödsskönt på tungan.
Så nu introducerar jag det som modeordet 2008. Jag kanske inte lyckas få med mig någon annan i användandet av det, på grund av språkklyftorna, men själv tänker jag ta varje chans jag får att kalla någon för HASSU.
Kommentarer
Trackback