[under uppförande]

De har en så söt tunnelbanestation i Hallonbergen. Så mycket pastellfärger. Och det
kan allt behövas såhär års. Jag träffade Marie och vi begav oss ut i luciakylan för att
utforska ännu en miljonprogramsförort.

Och det var inte så speciellt egentligen. Stora betongkolosser som inte gjorde så
mycket från eller till denna mulna dag. Men efter en liten stunds promenerande på
måfå, hittade vi en liten kyrkogård. Där var gräset alldeles frostigt och det fanns
stympade träd. Mina stympade träd. Det var något väldigt vackert över frostens avmätta
färger på denna viloplats.

Bredvid kyrkogården låg en sjö. Den hette Lersjön. Bara det fick mig att tycka om den.
Sjön hos min mormor heter nämligen Vahijärvi, vilket översatt blir Lersjön. Denna
Hallonbergens lersjö var full av fåglar - gräsänder, kanadagäss, sothöns, och ett par
andra som jag inte visste namnet på. Och jag kunde inte hålla fingrarna i styr, det var
något över den stålgrå sjön som låg helt stilla, och alla fålgarna i den. Jag tog alldeles
för många kort på dem. Sen, när vi till slut beslöt oss för att gå vidare, märkte vi att fåglarna
 följde efter oss. Det var en fascinerande syn, att vända sig om och se ett hundratal fåglar
simma rakt efter en. Men vi hade inget att ge dem. Vi var nog en besvikelse för dem.

På något sätt hamnade vi en liten kortis i Sundbyberg.
Där har de lite trevligare hus med julstjärnor i
fönstren. Och stympade träd. Jag kan inte få nog
av stympade träd

Och till slut kom vi fram till Näckrosen. Där hade de ett enormt skivhus som såg lite
suspekt ut. Det såg inte ut som ett hus. Med de underligt blå balkongerna och den
gulaktiga tegelramen såg det snarare ut som ett abstrakt, geometriskt konstverk som
landat mitt i miljonprogramsförorten.