[under uppförande]

I Bolivia finns vad som turistbyråer över hela La Paz hävdar skulle vara världens farligaste väg. Det de grundar detta på är faktumet att det en gång i tiden dog ungefär trehundra personer per år på denna 64 kilometer långa väg. Jag vet inte om det är tillräckligt för att den ska platsa i någon sorts rekordbok, men för mig räcker det gott. Den förtjänar sitt namn Dödens väg.
Dödens väg går mellan La Paz och byn Coroico - en semesterort för La Paz medelklass i det subtropiska Yungas. Nuförtiden finns det en ny, asfalterad väg som inte på hästlängder har lika höga dödssiffror, men för ett par år sen var Dödens väg fortfarande tätt trafikerad av busschafförer som tänkte att de kunde tjäna en extra hacka genom att skippa att sova och köra en extra tur istället. Sen somnade de vid ratten och körde av vägen. Och kör du av Dödens väg, då är det kört. Det kan jag lova dig.
Hela vägen är kantad av små kors över alla som dött.

Nuförtiden består den huvudsakliga trafiken av adrenalinsökande turister som köpt en endagarstur på cykel ner för Dödens väg. På en fyra timmars cykeltur nerför åker man från en sisådär fyratusensjuhundra meter över havet ner till ettusensjuhundra. Brant är det. På ett krampaktigt sätt kramlar sig den smala grusvägen fast vid bergssidan och i farten är det livsviktigt att hålla ögonen stint på vägen för annars kan svindeln från stupet lätt göra att man tappar kontrollen över sin cykel.
Med jämna mellanrum stannar man till och blir visad ett rostigt vrak långt där nere bland djungelväxtligheten. Det var en buss som körde av vägen, säger guiden, alla som var på dog, ungefär fyrtio pers.
Jag tror inte att jag hade klarat av att åka något motordrivet där. Det var tillräckligt hisnande att sitta på en cykel.


Dagen började med att vi kördes upp till passet i El Cumbre tidigt i ottan. När vi steg ur minibussen, låg bergen gömda bakom en tjock dimma och det var riktigt rått i luften. Vi fick våra vindställ, hjälm, handskar och cyklar och så bar det iväg.
Jag höll på att frysa fingrarna av mig.
Stillastående var luften såpass kylig att jag klarade mig bra med mina egenstickade handledsvärmare och cykelhandskarna med avklippta fingrar som vi fått. För att smidigt kunna fotografera, hade jag tänkt och inte tagit med mig mina alpackavantar som jag köpt inför Huayna Potosí. Men fartvinden. Till slut tappade jag känseln helt i händerna.
Som tur var gick det snabbt neråt. Bergen med snötäckta toppar som efter hand visade sig när dimslöjorna lyfte en pust åt gången, byttes snart ut mot gröna stup med porlande bäckar och forsande vattenfall. Den breda asfalterade vägen blev en knappt minibussbred grusväg full av sten och gropar som slingrade sig som en avsats tryckt mot berget, som annars rusade rakt ner i djupet. Hur de lyckats bygga denna hiskeliga väg en gång i tiden förstår jag verkligen inte.
För varje meter vi åkte ner blev det varmare och varmare. Vi skalade av oss plagg för plagg medan naturen omkring oss skiftade. Vi kom ner i djungel. Luftfuktigheten och värmen blev påtaglig, lummiga träd lyckades på något sätt hålla sig upprätta på de branta sluttningarna. Luften kryllade av fjärilar - sammetsbruna, svarta, orangemönstrade, citrongula, lila. Mest trollbunden blev jag av en enorm, svävande fjäril vars vingar var molnvita på undersidan och riktigt iögonstickande chockblå på översidan. De fladdrade runt över huvudet på mig och gjorde det svårt att fokusera på vägen.
Fågelsången och insekternas spelande blandades med gnisslet från våra cykelbromsar.
Sista biten ner delade vi på oss och Cecilia, Natalia och jag åkte före med en av guiderna. Jättesnabbt åkte vi. Sug-i-magen-snabbt. Cykeln slängdes hit och dit av stenarna på vägen. Vibrationerna fortplantade sig från styret upp i kroppen och gjorde mig helt mör. Men suget var värt allting. Den där fullständiga koncentrationen.
Det fick mig att sakna hästarna igen. Omhoppning med Panther. Tvånget på att nuet är det enda som existerar. Jag SKA verkligen börja rida igen när jag kommer hem.



När det inte gick att komma längre ner längre, lastades våra cyklar upp på minibussen som följt oss längs hela Dödens väg och vi bjöd guiderna och chaffören på öl. Själv drack jag en rom&cola på flaska - och jag vet inte om det var för att jag inte hade ätit sen frukost och förmodligen hade lite vätskebrist, om det var värmen som gjorde det eller helt enkelt för att jag dricker sprit så sällan (i vanliga fall är jag ändå inte så lättpåverkad), men rom&colan gick rakt upp i huvudet och gav ett mysigt bomullsinklätt avslut på vår lilla cykeltur. Jag och Jonna satt och fick alla de andra i minibussen att skratta åt oss den sista biten.
Vi åt lunch på ett litet avsides hotell i Coroico och tillbringade resten av eftermiddagen vid poolkanten och försökte prata med papegojorna, men de bara attackerade oss. Det är inte alla som uppskattar frågvisa gringos.

Jag tycker om cykeln som färdmedel. Jag finner något väldigt tillfredsställande i att trampa mig fram i världen på två hjul. Speciellt om det går undan.
Så tillsammans med de otroligt dramatiska scenerierna, dimman, vattenfallen, djungelträden och fjärilarna, sagolandskapet, så var den här cykelturen oslagbar. Något av det häftigaste jag har gjort under den här resan. Om bestigningen av Huayna Potosí bara var något som skulle genomlidas, så var det här något som jag njöt fullt ut av från början till slut. Jag skulle göra det igen, utan att blinka, varje dag i veckan om det gick för sig.
Så fantastiskt var det att cykla ner för världens farligaste väg.