i Inkans fotspår - dag 2 & 3

När jag kröp ner i min sovsäck, försökte jag komma på när jag senast sovit i ett tält. Det kändes helt absurt, men det enda jag kunde komma på var under Arvika-festivalen 2006. Nästan tre år sen. Konstigt.
Men under natten blev jag smärtsamt påmind om varför. Jag kan inte sova i tält. Liggunderlaget var helt värdelöst och trots att jag hade både termounderställ och fleece på mig, så frös jag. Åtminstone nästan. Bekvämt var det hur som helst inte.
Så när det började ljusna ute tänkte jag att nu får det räcka med dessa dumheter, och så gick jag ut och fotograferade lite i gryningsljuset istället. Daggtäckta blommor, finns det något vackrare? Jag tror faktiskt att jag lyckades åstadkomma några riktigt snygga närbilder.


Framemot åtta började även de andra krypa ur sina sovsäckar. Det visade sig att jag och Jonna, som delat tält, kommit lindrigt undan. Det hade regnat in lite i vårt tält, men vi hade också de redigaste sovsäckarna. Edvard kan sova nästan varsomhelst, men Cecilia och Natalia med sina skämt till sovsäckar hade nästan frusit ihjäl.


Efter frukost och nermontering av tält började vi gå. Och ungefär då sänkte sig molnet ner över oss igen och stannade mer eller mindre hela dagen. När jag vaknat höll solen precis på att gå upp och himlen var blå, men sån tur med vädret skulle vi tydligen inte ha. I perioder regnade det till och med, öste ner, men tack vare regnjackan från Morena, regnbyxorna och regnskyddet för ryggsäcken från pappa och Goretex-skorna som jag köpte helt själv, så blev jag inte alls blöt. De andra däremot hade till slut inte ett enda torrt plagg, stackarna, trots sina diverse regnskydd.
Träden blev bara högre och blommorna allt färggrannare. En kort stund efter lunch kom vi fram till en vilt forsande flod. Så sent som i september hade där funnits en hängbro över, men så hade två ljushuvuden till turister ställt sig mitt på och börjat gunga den så att den till slut gått sönder och de två killarna hade fallit ner i floden och dunknat.
I vanliga fall gick det att komma över floden ändå, genom att vada. Men nu var det regnperiod och alldeles för strömt. Så vår guide började helt enkelt leda oss i bygget av en provisorisk bro av små träd och lianer. När den blivit klar och jag stod där och såg Jonna ta de första krypande stegen ut på den, var jag helt säker på att den skulle braka samman eller att hon skulle trampa snett och ramla i floden. Men hon kom över. Det gjorde Natalia också. Den höll för Cecilia och Edvard, och till slut även för mig.


När jag stod där på andra sidan floden och såg på de forsande virvlarna som vi lyckats ta oss över helt på egen hand, så kunde jag inte låta bli att känna mig stolt. Lite som MacGyver. Jag bar bara några träd och skitade ner mina kläder till oigenkännlighet, men ändå.
I spöregnet sen hittade jag ett moget smultron bredvid den gamla inkavägen. Jag delade det systerligt med Natalia. Det smakade smultron.

Trekkens andra natt slog vi läger vid en stor flod som vrålade så högt att det med mina öronproppar i öronen lät som om jag skulle ha suttit i ett flygplan. När mörkret fallit över oss fylldes luften av eldflugor och den här natten lyckades jag faktiskt sova riktigt gott. Tänk vilka under lite trötthet kan göra för förmågan att somna.
Den tredje dagen bestod bara av en dryg timmes vandring genom skog, längsmed sluttningar med enorma liljor och fjärilar som åt ur dem. Sen fick vi sätta oss i minibussen (välsignad i Copacabana, det kändes tryggt) och åka tillbaka till La Paz igen.

Det regnade mer eller mindre hälften av tiden som vi gick. Om det hade varit i Sverige hade jag nog varit lite bitter över det, men av någon anledning så gjorde det ingenting här. Den ständiga dimman gav ett så sagolikt skimmer över hela inkaleden, och tanken att den använts i så många hundra år och vilka som byggt den, jag tror nästan att det blev bättre av att vi slapp bränna oss av den starka bolivianska solen. Regnet störde mig inte det minsta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback