[under uppförande]

Vi checkade in på Hotel Esmeralda. Bortsett från de bitande insekterna (mina fötter är helt sönderbitna) och att vårt dormitorium luktade väldigt distinkt av mögel, så är Hotel Esmeralda ett ganska perkeft ställe i världen. Beläget på en bergssluttning en liten bit ovanför Coroico har man en klar dag utsikt ner över dalen och upp mot snötäckta bergstoppar. Men oftast ligger allting bakom ett mer eller mindre tjockt täcke av dimma, och det är nästan ännu vackrare. Drömskt.
Hotellet har en pool och en bastu, som det faktiskt går att få ganska varm om man envisas med att slänga vatten på stenarna. (Ni svenskar kanske inte förstår tjusningen med att basta när det redan är omkring trettio grader varmt och så fuktigt i luften att inget någonsin blir riktigt torrt, men jag och Natalia är finnar, vi vet att bastu är botemedlet mot det mesta i vilket väder som helst. Eeva Kilpi har tillochmed skrivit en dikt om bastuns förträffliga läkekraft. I Tanzania, där det var runt trettiofem, fyrtio grader ute dygnet runt, bastade jag och mamma minst två gånger i veckan i Onnela, i det finska gated comunityt tillsammans med alla andra utlandsfinnar. I'm a pro.)
Hotellet har även flera terasser och en hängmatta, en fantastisk frukostbuffé med frukt och färskpressade joser, amerikanska pannkakor med lönnsirap och mörkt- och surdegsbröd, äntligen, detta vita bröd överallt håller på att göra mig galen. Och Elvis. De har Elvis.
Elvis är bartendern, kanske världens trögaste bartender som tar så lång tid på sig att göra drinkarna att man är helt övertygad om att han har glömt bort dem helt, man har gett upp, och så kommer han med dem och de är jättegoda. Jag tycker om hans mixer. Han gör en dricka på mjölk, banan och Bailey's - en blandning av kanske det bästa som finns i livet. Elvis är så söt och så hjälpsam, han är nog en aning äldre än oss och jobbar tretton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Natalia och Cecilia har en teori om att han skulle vara slav åt Hotel Esmeraldas helt störda, tyska ägare. Ägaren gillar vi inte. Men Elvis, honom tycker vi om.


Jag trivdes på Hotel Esmeralda. Det kändes som att jag kom till ro där. Jag satt på en av terasserna och skrev eller läste i "Spelet" av Neil Strauss utan att ens bli irriterad, eller lyssnade på Nina Simone och njöt av luftfuktigheten. Det är något speciellt med smaken på riktigt fuktig, varm luft. Man kan nästan äta den. Den är lite söt. Jag hade inte fått smaka på sån luft sen Vietnam. Det var många år sen. Minst sju.
Fåglar med gula näbbar och röda vingspetsar flög förbi, ekorrar klättrade på träden, fjärilar och örnar. En gång såg jag så många som åtta örnar segla runt på luftströmmarna över dalen, det du, jämfört med den enda kungsörnen vi har i Hundby. Pappa skulle ha blivit helt tossig i Coroico.

Men vi låg inte bara vid poolen och glassade, visst inte, det skulle Jonna aldrig ha låtit oss göra.
En dag gick vi och badade i ett vattenfall. Cecilia försvann och halva vägen var vi tvugna att valla fem lösa hästar framför oss på den en aln breda stigen med tät växtlighet på båda sidor. Men vattenfallet var ett vattenfall, och vattenfall är ju alltid trevliga att bada i.
En annan dag åkte vi ner i dalen till ett par dammar. Det var som att gå rakt in i Fjärilshuset i Hagaparken - djungelfuktigt och så många, olika sorters fjärilar att jag inte visste var jag skulle titta. Vinröda, orangesvarta, mörklila, chockblå, citrongula och svartvitt Marimekko-mönstrade. Jag löpte amok med min kamera. Jag älskar fjärilar. Besöken på Fjärilshuset var ett av höjdpunkterna när jag var liten. Och det här var på riktigt!
Dammarna visade det sig inte vara så mycket med. Det är regnperiod, och floden var så vattenrik att även poolerna var virvelströmmiga. Men vi badade ändå. Ibland måste man bara få känna att man lever, säger Jonna.