Cartman har lepra

Man träffar så udda människor när man är ute och reser såhär. Roliga människor, intressanta, såna som bara är störda.
Till toppen av Huayna Potosí klättrade vi med en tyska, tre engelsmän och en australiensare. Hur de kände varandra lyckades jag aldrig helt lista ut, men hur som helst så var det bara tyskan och en av engelsmännen som kände varandra sen innan de påbörjade sina resor. En av de andra engelsmännen skulle till hösten börja på samma collage i Cambridge som Hermione Granger. (Ja, jag vet att hon har ett civilt namn egentligen, men vem har koll på Harry Potter-skådisar, på riktigt? Inte jag. Och för Cambridge-killen var hon också Hermione. När vi frågade vad hon skulle plugga, tippade han på magi. Om man är Englands rikaste kvinna under trettio, eller nåt i den stilen, så får man allt ta att ingen vet vad man heter på riktigt.)
Kvällen innan klättringen satt vi intet ont anande i toppstugan och drog reseanekdoter, och då berättade australiensaren Kyle, en helt bortrökt typ, historien om hur han blev förbannad (alltså, inte arg) i Cusco. Han hade delat rum med en annan snubbe, som innan Cusco hade haft en liten grej med en peruansk tjej i Lima. Och plötsligt rusar denna tjej in i deras rum och skriker på Kyles rumskompis. Hon hade följt efter honom till Cusco och krävde nu pengar eller något sånt. Varför var det lite svårt att förstå, förklarade Kyle, hon var helt hysterisk. Det krävde tre vakter från hostelet för att få ut henne, och under tiden spottade hon ur sig förbannelser till höger och vänster. Till och med Kyle fick en - han skulle dö.
- She screamed 'LEPROCY! LEPROCY!', sa Kyle. Or 'ELECTRICITY!', I'm not sure. She was totally mad. I'm an electrician, so it could be electricity that I would die of. But I think it was leprocy.
Så nu, när något lägligt kommer på tal och någon i vår lilla grupp säger "LEPROCY! LEPROCY!", så genererar det stora skrattsalvor från oss och förvirrade blickar från utomstående.

I Coroico checkade Daniel från Kanada in på vårt hotell en dag efter oss. Han visade sig vara en riktigt rolig prick, som en vandrande filmcitatbok, och utan några som helst hämningar.
Vi berättade att vi kallar Edvard för Cartman ibland, eftersom det stod så på hans bussbiljett till Potosí (Edvard heter Carlman), och de är ju så lika, Edvard (smal som en pinne) och Cartman från South Park (klotrund). Då började ett South Park-maraton i muntlig form som pågick i de tre dagarna som vi var i Coroico tillsammans. Ärligt talat, jag tror inte att det finns ett avsnitt som Daniel inte kan utantill, replik för replik. Och det finns tydligen ett avsnitt för varje situation i livet.
Så nu bara måste jag ladda ner South Park när jag kommer hem. Jag har inget val. Daniel från Kanada har smittat mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback