[under uppförande]

På bussen från La Paz till Lima började jag läsa The New Life av Orhan Pamuk. Den var tråkig, så inför flygningarna bytte jag till Daughter of Fortune av Isabel Allende. Om det är någon gång man förtjänar en spännande, lättläst bok, så är det när man flyger, tänkte jag. När jag för någon vecka sen blev klar med Daughter of Fortune (en riktig roman, att rekommenderas för alla som gillar böcker i historiska miljöer) fortsatte jag med The New Life. Den fortsatte vara tråkig. Jag lyckades nästan ta mig ända till den tvåhundrade sidan (av trehundra) innan jag bara inte pallade längre, kom fram till Vahijärvi och började läsa The Time Travelers’s Wife av Audrey Niffenegger. Jag blev tipsad om den av Sasha i Parque Machía, och jag vet att författarens efternamn ser ut som ett skämt, men jag är helt jävla såld, trots att jag bara läst sjuttio sidor änsålänge. Jag är helt säker på att det kommer hända något alldeles förskräckligt i den och jag vet att jag kommer att gråta så att jag tror att jag ska gå sönder, och jag hatar det och älskar det. Men först och främst - jag kan inte sluta. Allting som får mig att känna, även om det är smärta, gör mig, när allting till slut är överstökat, så lycklig. För då vet jag att jag lever. Och jag vet hur det är att inte känna. Så jag har stora förhoppningar om den här boken.
Men The New Life, ja. Jag får väl fortsätta med den när jag är klar med The Time Traveler’s Wife. För att sluta läsa en bok mitt i, det kan jag helt enkelt inte göra. Hur tråkig den en är. Det har med självdisciplin att göra, och tron att allting har något att lära mig. Jag har blivit lat på sistone, jag måste träna på båda.