Sucre & fotbollskillar
Sucre ska enligt alla guideböcker vara Bolivias vackraste stad, med sina vitmålade kolonialhus, och dessutom är det Bolivias stora studentstad, så vi hade verkligen sett fram emot att komma dit. Men när vi vaknade på morgonen, efter att ha anlänt sent kvällen innan, så spöregnade det. Verkligen, SPÖREGNADE.
Men vi hade bara en dag i Sucre, så ut skulle vi ändå. (Tack Morena för regnjackan! Utan den hade jag aldrig klarat mig i Sucre! Och tack pappa för regnskyddet åt ryggsäcken, utan den hade väl båda mina kameror dött av fuktskador.)
Jag kan förstå att Sucre är en riktigt vacker stad om solen skiner. Jag gick ju till och med runt där med nöje i spöregn. Det var ganska likt Potosí, samma sorts snirkliga balkonger och dörrdekorationer inte helt olika dem i Stone Town på Zanzibar, men här hade de råd att hålla husen i fint skick. Och allting var vitmålat.
Cecilia pallade lime på den humanistiska fakultetens bakgård, och själv kände jag ända ner i tårna hur jag längtar efter att få börja plugga igen. Vi klättrade upp en lång väg till ett torg med utsikt över hela staden, där det skulle ligga ett Tom Tits-liknande museum som Edvard ville gå på, men självklart visade det sig vara stängt för renovation. Helt bortkastat var vandringen upp för berget dock inte, för där träffade vi två tjejer från Seattle, Ellen och Cara. De hade också klättrat upp dit i hopp om att få besöka barnmuseet. Men nu när det var stängt, slog vi följe ner igen och satte oss på en bar och tillbringade resten av kvällen tillsammans med dessa två utomordentligt trevliga skogsbrandbekämpare, pratade om Bolivia, Harry Potter och Liftarens guide till galaxen, amerikansk politik och det svenska välfärdssamhället.
Trots regnet blev det en riktigt trevlig dag.
På nattbussen tillbaka till La Paz, råkade vi hamna tillsammans med ett helt fotbollslag hormonstinna unga män. De hade kommit tvåa i en nationell turnering och hade inga som helst planer på att sova. De drack Singani (boliviank sprit), sjöng falskt och försökte prata med oss. Till slut lyckades de få ur oss våra namn, och resten av natten låg de och skrek från sina platser längst bak i bussen att: "I love you Cecilia! You are beautiful Cecilia! You are so sexy Cecilia!".
När vi kom fram till Salazars hus runt åtta på morgonen, helt genomfrusna av den kalla, långa, sömnlösa bussresan, var det otroligt skönt att bara få lägga mig i min säng och sova några timmar till. Det var ju ändå söndag.
Men vi hade bara en dag i Sucre, så ut skulle vi ändå. (Tack Morena för regnjackan! Utan den hade jag aldrig klarat mig i Sucre! Och tack pappa för regnskyddet åt ryggsäcken, utan den hade väl båda mina kameror dött av fuktskador.)
Jag kan förstå att Sucre är en riktigt vacker stad om solen skiner. Jag gick ju till och med runt där med nöje i spöregn. Det var ganska likt Potosí, samma sorts snirkliga balkonger och dörrdekorationer inte helt olika dem i Stone Town på Zanzibar, men här hade de råd att hålla husen i fint skick. Och allting var vitmålat.
Cecilia pallade lime på den humanistiska fakultetens bakgård, och själv kände jag ända ner i tårna hur jag längtar efter att få börja plugga igen. Vi klättrade upp en lång väg till ett torg med utsikt över hela staden, där det skulle ligga ett Tom Tits-liknande museum som Edvard ville gå på, men självklart visade det sig vara stängt för renovation. Helt bortkastat var vandringen upp för berget dock inte, för där träffade vi två tjejer från Seattle, Ellen och Cara. De hade också klättrat upp dit i hopp om att få besöka barnmuseet. Men nu när det var stängt, slog vi följe ner igen och satte oss på en bar och tillbringade resten av kvällen tillsammans med dessa två utomordentligt trevliga skogsbrandbekämpare, pratade om Bolivia, Harry Potter och Liftarens guide till galaxen, amerikansk politik och det svenska välfärdssamhället.
Trots regnet blev det en riktigt trevlig dag.
På nattbussen tillbaka till La Paz, råkade vi hamna tillsammans med ett helt fotbollslag hormonstinna unga män. De hade kommit tvåa i en nationell turnering och hade inga som helst planer på att sova. De drack Singani (boliviank sprit), sjöng falskt och försökte prata med oss. Till slut lyckades de få ur oss våra namn, och resten av natten låg de och skrek från sina platser längst bak i bussen att: "I love you Cecilia! You are beautiful Cecilia! You are so sexy Cecilia!".
När vi kom fram till Salazars hus runt åtta på morgonen, helt genomfrusna av den kalla, långa, sömnlösa bussresan, var det otroligt skönt att bara få lägga mig i min säng och sova några timmar till. Det var ju ändå söndag.
Kommentarer
Trackback