Potosí & Cerro Rica
I söndags kom vi hem från en veckas kringflackande i sydvästra Bolivia, och det finns mycket att berätta, så det kommer att dyka upp små (eller kanske snarare långa) reseberättelser här så smått under de kommande dagarna.
Förra söndagen åkte vi nattbuss i tio timmar från La Paz till Potosí. På bussen visade de en dubbad Jean-Claude van Damme-film. Själv försökte jag ignorera genom att lyssna på lite Astrid Lindgren-uppläst Madicken, men Natalia kunde inte låta bli. Sen kunde hon bara inte sluta prata om honom. Hon var helt trollbunden. Jag tror att Natalia förälskade sig lite i Jean-Claude van Damme. Speciellt hans fina lilla rumpa.
Klockan tjugo i sex på morgonen kom vi fram till Potosís bussterminal. Regnet öste ner och det var så råkallt att min fleece och regnjacka inte räckte till för att hålla min kroppstemperatur någorlunda normal. Vi trängde in oss i en taxi och hamnade på första bästa hostel, där vi väckte receptionisten och lyckades få komma in i våra rum för att sova ett par timmar till. Märk väl, jag hade både sängens tre hästfiltar, termounderställ, sovsäck och sidenlakan, och först då lyckades jag få upp värmen igen. Cecilia var tvungen att ha Natalia i sängen som element.
Vid en mer mänsklig timma, gick vi upp igen och begav oss ut på Potosís smala gränder.
Potosí är världens högst belägna stad av sin storlek, med sina fyratusen meter över havet. Det är en gammal gruvstad som under femton- och sextonhundratalen var en av världens rikaste städer. De hade nämligen berget Cerro Rico, fullt av silver. Men självklart skickades silvret till Spanien och byggde till stora delar upp den spanska kronans rikedomar och stormakt under dessa århundraden. Nu finns det nästan inte något silver kvar i berget, och det bly och andra mindre värdefulla mineraler som fortfarande utvinns genererar inte tillräckligt med pengar för att kunna upprätthålla den gamla, storslagna kolonialarkitekturens forna glans över staden. Allting är ganska förfallet, men för mig har det en otrolig charm. Jag hade lätt kunnat gå runt där i dagar och bara titta på alla snirkliga balkonger och flagnande målarfärg.
Något som alla turister gör när de kommer till Potosí, är att gå på en guidad tur ner i gruvorna, och det var dagens plan även för oss. Vi hittade en jättetrevlig liten turistbyrå som erbjöd oss en privat adventure tour som vi självklart nappade på.
Innan turen hann vi äta brunch på Pete´s, och alltså, den frukosten. Bröd med marmelad, ägg, pommes frites, en stekt köttbit, pannkakor med chokladsås eller honung, te eller kaffe och färskpressad jos - endast för trettiofem bolivianos (drygt trettiofem kronor). Kanske den godaste frukosten jag någonsin ätit. I Potosí vet de hur man göder turister.
En sak som ALLA gör innan de går ner i gruvorna, är att köpa saker att ge till gruvarbetarna, ifall man skulle stöta på någon sån nere i djupet. Att tugga cocablad är det som får gruvarbetarna att orka dagarna igenom utan mat, och cigaretter blir alltid uppskattat. Man kunde även köpa 96% alkohol och dynamit. Vi köpte lite av allt.
I turen ingick även vattentät klädsel - otympliga gummistövlar, trasiga byxor och alldeles fantastiska gula regnkappor. Hjälm fick vi också och pannlampa med tillhörande batteri som spändes fast på ryggen. Fullt munderade blev vi bara så heta, alltså, ni anar inte!
Vår gruvguide hette José Luis och visade sig vara världens skönaste snubbe, typ. När han fick höra att vi var från Sverige, frågade han om vi kände till ABBA och Roxette. Det var nämligen hans två favoritband. Så resten av turen gick vi runt och sjöng på Mamma Mia!-soundtracket till hans stora förtjusning.
Genom leran och arsenikångorna krälade vi oss igenom de klaustrofobiskt trånga gruvgångarna. Vi fick träffa Tío, gruvguden med den stora kuken, som vi offrade cocablad och cigaretter till, precis som gruvarbetarna gjorde inför varje arbetsdag, och drack 96% alkohol till hans ära. Det var verkligen en konstig upplevelse, alkoholen liksom dunstade redan från läpparna, men smakade nästan ingenting, brände i halsen.
José Luis berättade att kvinnor inte får arbeta i gruvorna, eftersom Pachamama, moder jord, skulle bli avundsjuk då och ta bort mineralerna från berget. Det är genom mötet mellan Pachamama och Tío (och hans enorma kuk) som mineralerna uppstår i berget.
Det jag sett fram emot mest med gruvturen var att få träffa en gruvarbetare, men länge såg det ut som om det inte skulle bli av. Det var måndag, men José Luis berättade att det varit festival dagen innan och att arbetarna förmodligen låg hemma och var bakfulla. Men till slut lyckades vi hitta fram till Don Philippe, enligt José Luis gruvans äldsta arbetare med sina dryga femtio år. Annars brukar gruvarbetarna inte kunna jobba i berget i mer än femton år, på grund av de påfrestande och slitsamma arbetsförhållandena och de giftiga arsenikångorna. Sen måste de pensionera sig. Om de då varit medlemmar i cooperativet som driver gruvan, får de en pension som de kan leva på - men det är inte alla som får vara med i cooperativet.
Don Philippe var en söt liten gubbe. Han höll just på med att hacka ett dynamithål i berget, så han fick vår dynamit och cocablad, och sen fick vi alla prova på att hacka hålet djupare. Jag har alltså varit gruvarbetare i silverberget i Potosí i sådär en minut. Det är en stor grej. Något att berätta för mina elever om jag någon gång får för mig att extraknäcka som vikarie i SO i högstadiet när jag skriver min C-uppsats eller så. Det finns bildbevis! (Usch vad skitig min kamera blev. Jag hade med mig systemkameran ner i gruvan, och den var mer grå av lera än svart när vi kom ut. Men den är till för att användas - bilderna är så mycket roligare att se på efteråt om de är bra.)
När alla fått hacka lite, och vi klättrat på stegar mellan olika tunnelsystem, så fick vi komma ut i dagsljuset igen. I minibussen tillbaka ner till Potosí fortsatte vi att sjunga ABBA och José Luis flyttade till och med från framsätet bak till oss för att höra bättre. Ärligt talat, om vi haft mer tid i Potosí, skulle jag velat ta med honom ut på en öl. Kompismaterial, en så skön snubbe var han. Och engelska pratade han också. Som det var nu fick vi bara säga hejdå och ge honom en ordentlig dricks.
Men när vi hade vägarna genom Potosí igen, efter saltökenturen, gick vi förbi turistbyrån som tilldelat oss José Luis, och lämnade en piratkopia av Mamma Mia! the Movie (den hade han, hör och häpna, aldrig hört talas om), med ett litet meddelande från Los Suecos.
Det gäller att sprida kärlek i världen, om än hur lite.
Förra söndagen åkte vi nattbuss i tio timmar från La Paz till Potosí. På bussen visade de en dubbad Jean-Claude van Damme-film. Själv försökte jag ignorera genom att lyssna på lite Astrid Lindgren-uppläst Madicken, men Natalia kunde inte låta bli. Sen kunde hon bara inte sluta prata om honom. Hon var helt trollbunden. Jag tror att Natalia förälskade sig lite i Jean-Claude van Damme. Speciellt hans fina lilla rumpa.
Klockan tjugo i sex på morgonen kom vi fram till Potosís bussterminal. Regnet öste ner och det var så råkallt att min fleece och regnjacka inte räckte till för att hålla min kroppstemperatur någorlunda normal. Vi trängde in oss i en taxi och hamnade på första bästa hostel, där vi väckte receptionisten och lyckades få komma in i våra rum för att sova ett par timmar till. Märk väl, jag hade både sängens tre hästfiltar, termounderställ, sovsäck och sidenlakan, och först då lyckades jag få upp värmen igen. Cecilia var tvungen att ha Natalia i sängen som element.
Vid en mer mänsklig timma, gick vi upp igen och begav oss ut på Potosís smala gränder.
Potosí är världens högst belägna stad av sin storlek, med sina fyratusen meter över havet. Det är en gammal gruvstad som under femton- och sextonhundratalen var en av världens rikaste städer. De hade nämligen berget Cerro Rico, fullt av silver. Men självklart skickades silvret till Spanien och byggde till stora delar upp den spanska kronans rikedomar och stormakt under dessa århundraden. Nu finns det nästan inte något silver kvar i berget, och det bly och andra mindre värdefulla mineraler som fortfarande utvinns genererar inte tillräckligt med pengar för att kunna upprätthålla den gamla, storslagna kolonialarkitekturens forna glans över staden. Allting är ganska förfallet, men för mig har det en otrolig charm. Jag hade lätt kunnat gå runt där i dagar och bara titta på alla snirkliga balkonger och flagnande målarfärg.
Något som alla turister gör när de kommer till Potosí, är att gå på en guidad tur ner i gruvorna, och det var dagens plan även för oss. Vi hittade en jättetrevlig liten turistbyrå som erbjöd oss en privat adventure tour som vi självklart nappade på.
Innan turen hann vi äta brunch på Pete´s, och alltså, den frukosten. Bröd med marmelad, ägg, pommes frites, en stekt köttbit, pannkakor med chokladsås eller honung, te eller kaffe och färskpressad jos - endast för trettiofem bolivianos (drygt trettiofem kronor). Kanske den godaste frukosten jag någonsin ätit. I Potosí vet de hur man göder turister.
En sak som ALLA gör innan de går ner i gruvorna, är att köpa saker att ge till gruvarbetarna, ifall man skulle stöta på någon sån nere i djupet. Att tugga cocablad är det som får gruvarbetarna att orka dagarna igenom utan mat, och cigaretter blir alltid uppskattat. Man kunde även köpa 96% alkohol och dynamit. Vi köpte lite av allt.
I turen ingick även vattentät klädsel - otympliga gummistövlar, trasiga byxor och alldeles fantastiska gula regnkappor. Hjälm fick vi också och pannlampa med tillhörande batteri som spändes fast på ryggen. Fullt munderade blev vi bara så heta, alltså, ni anar inte!
Vår gruvguide hette José Luis och visade sig vara världens skönaste snubbe, typ. När han fick höra att vi var från Sverige, frågade han om vi kände till ABBA och Roxette. Det var nämligen hans två favoritband. Så resten av turen gick vi runt och sjöng på Mamma Mia!-soundtracket till hans stora förtjusning.
Genom leran och arsenikångorna krälade vi oss igenom de klaustrofobiskt trånga gruvgångarna. Vi fick träffa Tío, gruvguden med den stora kuken, som vi offrade cocablad och cigaretter till, precis som gruvarbetarna gjorde inför varje arbetsdag, och drack 96% alkohol till hans ära. Det var verkligen en konstig upplevelse, alkoholen liksom dunstade redan från läpparna, men smakade nästan ingenting, brände i halsen.
José Luis berättade att kvinnor inte får arbeta i gruvorna, eftersom Pachamama, moder jord, skulle bli avundsjuk då och ta bort mineralerna från berget. Det är genom mötet mellan Pachamama och Tío (och hans enorma kuk) som mineralerna uppstår i berget.
Det jag sett fram emot mest med gruvturen var att få träffa en gruvarbetare, men länge såg det ut som om det inte skulle bli av. Det var måndag, men José Luis berättade att det varit festival dagen innan och att arbetarna förmodligen låg hemma och var bakfulla. Men till slut lyckades vi hitta fram till Don Philippe, enligt José Luis gruvans äldsta arbetare med sina dryga femtio år. Annars brukar gruvarbetarna inte kunna jobba i berget i mer än femton år, på grund av de påfrestande och slitsamma arbetsförhållandena och de giftiga arsenikångorna. Sen måste de pensionera sig. Om de då varit medlemmar i cooperativet som driver gruvan, får de en pension som de kan leva på - men det är inte alla som får vara med i cooperativet.
Don Philippe var en söt liten gubbe. Han höll just på med att hacka ett dynamithål i berget, så han fick vår dynamit och cocablad, och sen fick vi alla prova på att hacka hålet djupare. Jag har alltså varit gruvarbetare i silverberget i Potosí i sådär en minut. Det är en stor grej. Något att berätta för mina elever om jag någon gång får för mig att extraknäcka som vikarie i SO i högstadiet när jag skriver min C-uppsats eller så. Det finns bildbevis! (Usch vad skitig min kamera blev. Jag hade med mig systemkameran ner i gruvan, och den var mer grå av lera än svart när vi kom ut. Men den är till för att användas - bilderna är så mycket roligare att se på efteråt om de är bra.)
När alla fått hacka lite, och vi klättrat på stegar mellan olika tunnelsystem, så fick vi komma ut i dagsljuset igen. I minibussen tillbaka ner till Potosí fortsatte vi att sjunga ABBA och José Luis flyttade till och med från framsätet bak till oss för att höra bättre. Ärligt talat, om vi haft mer tid i Potosí, skulle jag velat ta med honom ut på en öl. Kompismaterial, en så skön snubbe var han. Och engelska pratade han också. Som det var nu fick vi bara säga hejdå och ge honom en ordentlig dricks.
Men när vi hade vägarna genom Potosí igen, efter saltökenturen, gick vi förbi turistbyrån som tilldelat oss José Luis, och lämnade en piratkopia av Mamma Mia! the Movie (den hade han, hör och häpna, aldrig hört talas om), med ett litet meddelande från Los Suecos.
Det gäller att sprida kärlek i världen, om än hur lite.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Moi,
Vilken skön historia.
Iso hali
marja
Trackback