[under uppförande]

Självklart lyckades vi försova oss i Potosí, så hotellreceptionisten fick ringa upp till vårt rum, väcka oss och berätta att det hade kommit en man som sökte oss. Det var vår guide, Don Jaime, Natalias farbrors sjuttiofemåriga kompis, som skulle ta oss på en tredagarstur (som blev fyra) till de färgade lagunerna och saltöknen i sin jeep.

Så mycket finns inte att berätta från den här resan, mer än att naturen var fantastiskt vacker och jag skulle kunna skriva i evigheter om den, men eftersom jag tog en sisådär trehundra foton också, så känns det smartare att låta textutläggningarna vara och låta fotografierna tala för sig själv, nästa gång jag får tillgång till en uppladdningssäker dator.
Men det kan jag säga, att på kvällarna blev det åskoväder tillräckligt nära för att vi skulle se blixtarna sicksacka sig över horisonten, men för långt bort för att åskan skulle höras.
Det blev mycket bil. Mycket mycket bli. Och vägarna kunde verkligen se ut hur som helst - spikraka sträckor genom öknen, snarare stigar än vägar som slingrade sig fram längsmed bergssidor och bestod mer av hål än väg, ner i forsande bäckar och upp på bergskammar. Det var tur att vi hade en så bekväm jeep och en så säker chafför, för annars hade vi väl kommit hem både gula och blå.
På mornarna låg det is på vattenpölarna och flera ställen körde vi igenom precis efter att det snöat, men själva kände vi bara den kokande värmen och solgasset från en nästan helt molnfri himmel.
Vi såg flamingos i den röda lagunen och vicuñas, de vilda föregångarna till lamorna, vid de puttrande gejsrarna. Vi hade skumkrig vid den turkosa lagunen och badade halvnäck i en varm källa.
Den minimala byn som vi sov två nätter i såg ut som tagen rakt ut Star Wars Tatoine och bredvid vårt hus låg en inhängnad där lamorna hade sex i skymningen. Lamasex liknar inte något jag sett tidigare, de låter och rör sig på ett sätt som bara kan upplevas. Jag kan inte beskriva det. Och lamor är tydligen dräktiga i elva månader, och parar sig i februari - vilket innebär att de är dräktiga i princip året om. Tills de blir sådär fyra, för då slaktas de. Vi åt lamakött på en kaktusö mitt i saltöknen - det smakade lite som en blandning mellan nöt och lamm.

Uyunis saltöknen är ett helt kapitel i sig. Vi hade hört att det skulle vara helt vitt, så långt ögat kunde se, vitt vitt vitt. Men när jag väl stod där, ja, jag vet inte, men det var inte vad jag hade tänkt mig. En saltöken är näst intill omöjlig att tänka sig, om man aldrig varit i en själv.
Saltöknarna här i Bolivia uppstod på grund av att marken för länge länge sen var havsbotten. Men sen blev kontinentalplattorna osams och rusade samman i ett enormt bråk, och så bildades Anderna. Just Altiplanon i Bolivia, där både La Paz ligger i norr och Salar de Uyuni ligger i söder, befinner sig mitt emellan två bergskedjor och under årtusenden har regnvatten runnit, tillsammans med saltet från den gamla havsbottnen, ner i olika sjöar som legat där Uyunis saltöken ligger idag. Men den starka solen, i kombination med den snålt tilltagna nederbörden, har gjort att sjöarna torkat ut varje gång och lämnat marken bara saltare och saltare. Om jag inte minns fel, så låg den sista sjön vid Uyuni för en sisådär sexton tusen år sedan. Nu är där bara salt.
Saltöknen i Uyuni är världens största och högst belägna saltöken. Det vill inte säga lite.
När jag skulle ta av mig solglasögonen för att bli fotograferad, började tårarna rinna i floder och det sved som satan i ögonen, så vitt var det. Så långt det gick att se, åt alla riktingar. Det gick inte att ha ögonen öppna utan solglasögon mer än ett par sekunder åt gången.
Och allt det vita är verkligen salt. Det är svårt att tro, men var du än vänder dig, är det salt du går på. Det tog vi tillvara på - vi hade med oss tequila, la oss i ring, slickade på marken, svepte tequilan och sög på lime. Om det är någonstans man ska shotta tequila, så är det i en saltöken.
På vägen tillbaka genom allt det vita, fick vi sitta på jeepens tak alla fem, och Cecilia, Jonna, Natalia och jag sjöng oss igenom mer eller mindre hela Mamma Mia!- och Moulin Rouge-soundtracket, och för lite omväxling även lite Aretha Franklin och svenska folkvisor.

Allt saltet hade gjort mina jeans helt stela, de gick knappt att gå i. Jag kan ju bara inte låta bli att kräla på marken för att få till den där perfekta bilden, så jag antar att jag väl får tåla att jag har lite skitigare byxor än alla andra, normala människor.