jag & Huayna Potosí

En av de där saker som jag aldrig själv tänkt att jag skulle bege mig in på, men som jag liksom fallit in i smått skeptisk i egenskap av gruppmedlem, var denna bestnigning av berget Huayna Potosí. Det är ett av alla dessa snötäckta berg omkring La Paz, 6088 meter högt, och tydligen en ganska stor turistattraktion. Enligt den tyska, smått cyniska mannen på turistbyrån vi bokade vår klättring på var det ungefär sjuttio procents chans att vi skulle nå toppen, att det var större chans att killar klarade sig och att det hur som helst skulle bli det jobbigaste vi någonsin gjort i vårt liv. Jag var alltså inställd på att det här skulle gå åt helvete.

Vandringen började från basecamp runt tolv i onsdags. Vi hade ryggsäckarna fulla med bergsklättringsutrustning, skor som vägde flera ton kändes det som efter en timmes vandring uppåt genom dimman. Vi hade tre guider - Elogio, en medelålders man som bestigit Huayna Potosí en sådär fyrahundrafemtio gånger (ingen match för honom alltså, han påstod att han blev piggare uppe på fem-, sextusen meters höjd) och två killar som förmodligen var en aning äldre än oss, Nelson som var väldigt pratsam och till och med pratade engelska, och Cecilio som verkade vara en ganska blyg typ. Vi däremot flåsade som tjocka amerikaner nästan redan innan vi börjat klättra, och vi var tvungna att stanna med ganska täta mellanrum bara för att återfå andningen någotsånär.
Till slut kom vi ändå fram till toppstugan vid snögränsen, drygt femtusen meter över havet, och där fick vi dricka ett par koppar cocate innan vi hade ork att tänka på något annat. Cecilia hade börjat få problem med sina vinklar sa hon, hon hade yrsel och såg inte rakt, Natalia och Jonna hade från och till tappat känseln i diverse kroppsdelar, och Jonna hade dessutom ett plåster på näsan ovanpå ett sår från vattenkriget dagen före (vilket hon högljutt påpekade när jag satt och gjorde anteckningar).
Men själv var jag pigg som en lärka, så fort jag fått tillbaka en normal syrenivå i blodet. De andra frös och ville bara krypa ner i sina sovsäckar på sina madrasser på övervåningen, men jag lyckades övertala Natalia och Cecilia att följa med mig upp för att titta på snön. Vi byggde en bystig snögumma och döpte henne till Venus av Huayna Potosí.
Men sen gick det inte att få mina reskamrater att röra sig ur sina sovsäckar. Jag visste inte hur jag skulle kanalisera all min plöstliga energi, jag började göra situps och armhävningar, men det kändes ju bara stört, så som tur var dök det upp ett gäng till på tre engelsmän, en australiensare och en tyska som jag kunde prata med tills det var dags för middag. Jag åt nästan tredubbla portioner, för varken Natalia eller Jonna orkade äta såvärst mycket, medan jag förvånansvärt nog verkade ha kvar min stora aptit.

Klockan sex var det då dags att sova. Men icke då. Jag kunde inte för mitt liv. Jag hade så mycket spring i benen, jag låg i min sovsäck och försökte få tankarna att sluta rusa runt som myror, men det gick inte. Jag kanske lyckades sova en halvtimme, på sin höjd, innan Elogio kom och väckte oss vid midnatt.
När man ska klättra upp för Huayna Potosí ska man nämligen börja mitt i natten, med pannlampor och utan den minsta aning om var man rör sig. Det enda man ser är ryggarna på människorna framför en som man är fastspänd i ett rep med och snön tar aldrig slut. Det var snöstorm. Snö överallt, och mörker. Det var som att gå runt i en mardröm, snålblåst som bet i ansiktet (annars var vi faktiskt klädda upp till tänderna, jag frös inte) och andnöden som aldrig riktigt tog slut trots att vi stannade kanske var tionde meter och andades i ett par sekunder, mjölksyran som höll på att äta upp mina vad- och lårmuskler och armmusklerna i den hand som jag för tillfället hade snöyxan i och och mina tunga bergsklättrarskor som visade sig ge mig skoksav. Jag vet inte vad som var värst.
Precis som den tyska resebyråmannen sagt blev det ett visst bortfall på vägen upp, och när vi kommit så långt att solen gick upp vid sex, hade Elogio Edvard, Natalia och mig efter sig, och av den andra gruppen var bara engelsmännen och tyskan kvar. Sju, varav bara tre var tjejer, kvar av en ursprunglig grupp på tio. Han gjorde ganska exakta prognoser, den där cyniske tysken. Vi hade kommit upp över molnen och de böljade sig och fick gyllene kanter av den välsignade solen. Äntligen fick vi se något. Allting var så vitt och så orört, otroligt vackert hade jag säkert tänkt om jag inte varit så hemskt trött.
För ungefär där började jag seriöst ångra att jag inte pluggat biologi, så att jag vetat hur många slag i minuten som hjärtat kan slå innan det sprängs. Jag trodde att jag skulle dö av utmattning - eller ännu värre, trampa fem centimeter fel och falla igenom snötäcket ner för stupet på endera sidan av den påhittade stigen. Den sista timmen innan toppen drog i princip Natalia upp mig, utan henne hade jag aldrig orkat ta mig upp. Den allra sista biten, när vi nästa kunde känna smaken på toppvinden, var ren och skär snöväggsklättring, en näst intill rak vägg med stup rakt ner i djupet åt alla hållen. Enda andledningen till att jag inte drabbades av panik och fick ett akutanfall av höjdskräck (trots att jag aldrig lidit av såna problem förr), var för att jag var så utmattad att hjärnan inte riktigt orkade prosessera vad ögonen såg.

Men jag klarade det! Jag och Natalia och Edvard föll ihop bredvid varandra på den misstänksamt smala snökammen som skulle föreställa Huayna Potosís topp, helt slut och knappt förmögna att känna lyckan över att faktiskt ha klarat det. Mina och Edvards första prioriteringar var luft, vatten och choklad. Natalias första prioritering var att ringa sin pinfärska pojkvän Rodrigo.
Jag hann knappt få upp kameran och be Elogio ta ett par fotografier på oss innan vi var tvungna att börja gå ner igen. Vi hade tagit lite för lång tid på oss, solen var för högt uppe, snön började bli kramig och fastnade under våra skor så att vi hade kunnat ha dem på scen i en ABBA-show.
Man skulle ju kunna tro att ner kommer man alltid. Men alltså, det kan jag säga er, att klättra ner för Huayna Potosí i blötsnö är ingen barnlek. Jag började känna av sömnbristen, varje gång vi stannade till för att vila var jag tvungen att kämpa emot impulsen att inte bara lägga mig ner och somna där på stället. Jag stängde av allt, hade säkert kunnat få några fantastiska fotografier men jag var helt enkelt för trött för att ens se längre än stigen framför mig. Jag kom ner endast på rå sisu. Och jag hade åtminstone inte Natalias knä- och ankelproblem. Usch vad hon hade ont.

Jag tror aldrig att jag har varit så glad att se något, som när snövidderna gav vika och vår Venus av Huayna Potosí visade sina fylliga kurvor runt middagstid. Nästan tolv timmar hade jag vandrat upp och ner för ett snötäckt berg på sextusen meters höjd med bara en halvtimmes sömn och en banan i magen. Om inte det kan anses som en bedrift, så vill jag seriöst inte vara med längre. Jag lägger av. Och hur som helst, någon bergsklättrare blir det nog inte av mig.
Men över en kopp cocate i toppstugan förklarade jag för Nelson och Cecilio på spanska att jag nu var coolast i min familj eftersom jag bestigit Huayna Potosí. Och det kändes jävligt bra. Så det skulle kanske vara för det - allt detta lidande och all denna snö, för att komma hem och kunna säga att kanske är jag inte speciellt häftig på andra sätt, men jag har åtminstone sett solen gå upp över molen på en snöig bergstopp 6088 meter över havet. Det kan ingen ta ifrån mig.

Sen skulle vi ju ta oss ner från toppstugan till basecamp, och där var det kanske ingen snö och luften var lite tätare, men vi var å andra sidan tvungna att bära all vår utrustning på ryggen. Jag och Edvard bondade över hur helvetiskt tunga våra ryggsäckar var och retade nog gallfeber på Cecilio, som fått på sin lott att gå sist med oss, eftersom vi stannade kanske vartannat steg eller något sånt.
Men ner kom vi. Och hem. Fem gick vi in genom grinden i Bolognia. Åt. Sex låg jag i sängen. Tio nästa morgon vaknade jag. Sexton timmar sov jag. Det om något borde få skeptiker att förstå hur riktigt förjordat ragnarröksjobbigt det var.

Man jag klarade det. Det gjorde jag. Faktiskt. High five till mig! Hej!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej Katja, Vilket äventyr! Låter fullständigt livsfarligt och helt fantastiskt. Kom att tänka på min egen resa till Lhasa för över 20 år sedan, mådde pyton i den tunna luften och det vara bara runt 4000 m.ö.h om jag inte minns fel. Hur ni klarade er på över 6000 m förstår jag inte. Jag är djupt imponerad över er bedrift. Hoppas du fick med dig några fotominnen från klättringen trots allt. Vore kul att träffas och prata om varandras skrivande igen någon gång. Jag jobbar vidare med min berättelse och hoppas att det skall bli en färdig roman under året. Marianne och jag har träffats en gång efter kursen. Jag läste lite av hennes material och fick sedan intervjua henne om hur det vara att vara ung i Stockholm under 40-50-talen (för att lättare kunan skriva trovärdigt om det). Ta hand om dig! Kram från Katarina

2009-03-01 @ 21:38:54
Postat av: Anonym

Hej Katja, Vilket äventyr! Låter fullständigt livsfarligt och helt fantastiskt. Kom att tänka på min egen resa till Lhasa för över 20 år sedan, mådde pyton i den tunna luften och det vara bara runt 4000 m.ö.h om jag inte minns fel. Hur ni klarade er på över 6000 m förstår jag inte. Jag är djupt imponerad över er bedrift. Hoppas du fick med dig några fotominnen från klättringen trots allt. Vore kul att träffas och prata om varandras skrivande igen någon gång. Jag jobbar vidare med min berättelse och hoppas att det skall bli en färdig roman under året. Marianne och jag har träffats en gång efter kursen. Jag läste lite av hennes material och fick sedan intervjua henne om hur det vara att vara ung i Stockholm under 40-50-talen (för att lättare kunan skriva trovärdigt om det). Ta hand om dig! Kram från Katarina

2009-03-01 @ 21:41:05
Postat av: marja

Hei Katja,

Jag är verkligen imponerad att du, Natalia och Edvard klarade bergsklättringen i snön. Du är hela släktens coolast i bergsklättring. Vilken lättnad att höra att du inte halkade ner i avgrunden.



Olen soittanut sulle pari kertaa. Oletko saanut sanomani?

ISO; ISO HALI marja

2009-03-02 @ 20:44:55
Postat av: janne

Jösses, vilket vådligt äventyr. Du har bevisat det, du är coolast i familjen. Ännu coolare hade ni väl varit om ni blivit kvar där i snön. Men detta räcker för mig. Vad är väl mina hundslädefärder i minus 40 grader och simturer med tusen barracudor och dödsvågen i Mazatlan mot detta. Respekt.



farsan

2009-03-02 @ 21:38:38
Postat av: Moster E-S

Kerran Lapsena:

Kilpailin Ihamäen Markon kanssa siitä kumpi uskaltaa kiivetä suoraa kallionseinää ylös siellä Vahijärven metsässä.Minä voitin . Tipahdin kuitenkin ennenkuin olin aivan ylhäällä.Onneksi lumiset kuusenoksat hidastivat laskun enkä muistaakseni satuttanut itseäni.Päätin kuitenkin että ei enää koskaan...

OLET SANKARI KATJA. Järkkään sulle mitallin ja kesällä voidaan käydä V:järven metsässä picknikillä siellä kalliolla, jooko?

2009-03-11 @ 09:39:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback