[under uppförande]

Vi skulle alltså åka från Rurrenabaque till Trinidad, Bolivias två Amazonas-städer, för att kunna åka på flotellet Reina del Enin - ett flytande hotell, en båt som åkte upp och ner för en flod, fancy som fan och dyrt som satan.
I guideboken stod det att under regnperioden, november till mars, kunde vägen mellan Rurrenabaque och Trinidad vara lite svårframkomlig. Det stod att 2008 svämmades vägen över helt och hållet och sköljdes bort. De flesta vi pratade med i Rurre om att vi skulle till Trinidad tyckte att vi skulle flyga, det kostade bara femhundra bolivianos och var det de flesta turister gjorde även under torrperioden. Att åka buss till Trinidad var inget som rekommenderades.
Men vi har en överenskommelse i vår grupp: inget onödigt flygande. Det är redan tillräckligt illa att vi flugit hit hela vägen tvärs över Atlanten. Och dessutom började det märkas på våra bankkonton att vi varit på resande fot i dryga två månader.
Vi var tuffa backpackers. Vi skulle ta bussen.

Resan började onsdag morgon i en minibuss från Rurrenabaque till San Borja. Vi hade varit ute kvällen innan med våra djungelguider och de två holländska tjejerna Daisy och Anna-Marie. Natalia, Jonna och jag hade tagit över micken på Rurrenabaques karaokebar, den ljumma amazonasnatten fick sin beskärda del av My heart will go on och ABBA. Så vi kände oss alltså sådär lagom möra.
Fem timmar senare var vi framme i den lilla staden San Borja, där det var meningen att vi skulle hitta något fyrhjulsdrivet som kunde ta oss vidare till Trinidad. Men det visade sig att de små lastbilarna som transporterade människor till Trinidad under regnperioden bara gick på mornarna, så vi fick snällt sova på ett sjaskiugt lastbilschaffismotell bredvid bussterminalen den natten.

På torsdag morgon fick vi då klättra ombord på lastbilsflaket som skulle komma att bli vårt hem i drygt två och ett halvt dygn framöver. Men det visste vi inte då. Då trodde vi fortfarande att vi skulle vara framme i Trinidad samma kväll, tio timmar senare, precis som det sagts.
Lastbilsflaket var på sin höjd sex kvadratmeter stort och skulle rymma fjorton vuxna och fyra barn, och därutöver allas packning. Vi blev satta på träplankor och fick bäst vi kunde försöka undvika att trampa alltför mycket på väskorna och påsarna som fyllde golvet. Jag hade sexåriga Paloma mellan mig och flakkanten, och Natalia fick sexåriga Leslie i knät, där hon somnade med en gång.
Och så bar det iväg.
Första dagen var faktiskt ganska rolig. Det kändes lite som ett äventyr, att sitta där på lastbilsflaket och slängas hit och dit när vägen var mer lervälling än fast mark. Att fyrhjulsdrift var en nödvändighet blev uppenbart, men vår lastbil klarade av vägen bra. Vi körde förbi flera mindre bilar på vägen som kört fast, och vi stannade och hjälpte ett par av dem. Men själva fastnade vi inte, bara ett par gånger var vi tvungna att klättra av och gå över de lerigaste partierna för att lätta på lastbilens vikt. Det regnade bara ett par kortare skurar, mest sken solen och kossor och hästar betade längsmed vägen. Det var vackert.
Först när det började mörkna och det gick upp för oss att vi inte skulle komma hela vägen till Trinidad den här dagen, började humöret i vår lilla grupp sjunka.
Vi blev tvungna att övernatta i San Ignacio de Moxos, en annan liten stad dät det enda hostelet var sjukt överprissatt, men sängarna var breda och vi sov två i vardera säng. Då blev priset per person ungefär detsamma som vi brukar betala. Sen tyckte vi inte att det var okej att den enda andra kvinnan på flaket, en mamma med två barn (Paloma och en treårig pojke), skulle sova på flaket för att hon inte hade råd att betala för en riktig säng, så vi betalade åt henne. För barnens skull. Och hon var också otroligt trevlig.

På fredag morgon kom vi först inte iväg för att något med motorn skulle fixas, och sen släppte polisen inte in oss på Trinidad-vägen, "eftersom det regnade igår". Vägen skulle inte öppnas förren vid tolv på dagen. Vi hade kunnat muta polisen, det var förmodligen det som de ville, men det var chaffören för snål för. Alltså åkte vi tillbaka in till San Ignacio de Moxos och spelade kort över en delad cola i ett par timmar.
I San Ignacio de Moxos körde människorna runt i häst och vagn. Det var utvecklingsnivån på den staden.
Ordentligt försenade kom vi till slut iväg på andra etappen av vår Trinidad-resa. Och nästan det första som händer är att vi måsta klättra av och gå för att vägen är för lerig, och precis när vi går där, öppnar sig himlen och regnet öser ner. Vi blir dyblöta, och Jonna som var ensam kvar på flaket på grund av sin stukade fot kunde såklart inte få upp den extra presenningen i tid, så det regnade in på våra väskor också.
Och i den stilen fortsatte dagen. Mer än hälften av tiden var vi tvungna att gå för att bilen inte skulle bli nertyngd, flera gånger fastnade den och vi blev tvungna att gräva upp den. Jag bar barn genom lera som gick långt upp över mina vader, jag grävde kanaler med mina bara händer för att dränera vattnet i hålen där lastbilen fastnat. Natalia och Cecilia började även framåt eftermiddagen sluta sig till männen som puttade bilen och sprutades ner helt av lera från de spinnande däcken. I ett läge fick vi till och med hjälp från två män till häst. Hästarna körde ner sina hovar i leran och drog medan männen från lastbilen puttade på bakifrån. På det sättet kom vi loss för den gången.
Jag tror ärligt talat att det hade varit mycket smidigare att rida till Trinidad. Det fanns verkligen hästar överallt, det var de lokalas transportmedel, att försöka vara modern och köra bil i ett område med såhär opålitlig natur var bara befängt. I slutändan är hästen ändå det mest pålitliga, framkomliga sättet att färdas på.

När solen var på väg ner började myggen dyka upp. Vi kom till en lång sträcka av djup, superhal lera. Det var nästan mörkt. Vi som kunde gå fick hoppa av, medan barnen och invaliderna (Jonna) fick bli kvar på flaket. Vi började gå. Männen höll sig nära bilen, för att kunna putta när den fastnade, men Natalia, Cecilia och jag fortsatte bara gå. Vi var så trötta på alltihop och myggen flockades omkring oss, de stod så tätt att jag kunde känna dem slås mot mina armar i mängder när jag försökte vifta bort dem. Att hålla sig i rörelse var det enda, tafatta skyddet mot vampyrkräken. Men att få åka på flaket var ju bara en naiv dröm. Bilen skulle ju ändå bara fastna igen tio meter efter att ha kommit loss, och vi skulle bli tvungna att hoppa av igen.
Så vi gick.
Cecilia, Natalia och jag, två ficklampor och en miljon myggor. Vi hade hunnit bli ganska skillade i att gå i lera, jag kunde numera se skillnaden på knädjup lervälling och där vattenpölarna bara var ett tunt lager över hårdare, sträv lera som gick utmärkt att gå på. Med de bara fötterna som känselspröt kom vi fram riktigt smidigt genom leran.
Även om det gick långsamt. Ganska lagom till att de sista solstrålarna slocknade helt och världen blev kolmörk, slocknade även min ficklampa. Men det var stjärnklart, så när ögonen väl hunnit vänja sig kunde jag någorlunda urskilja var det var säkert att gå och var jag skulle halka och dunkna i leran.
Orion och Jesus höll på för fullt, som vanligt, där uppe på himlen. Det kändes hoppfullt. på något sätt, att åtminstone någon hade det som de brukar.
För att skydda mig mot myggen hade jag min sjal om huvudet som en musil. Natalia gjorde likadant, men Cecilia hade ingen sjal, så hon och Natalia fick dela. De fick gå tätt ihop, Natalia bak och Cecilia fram, med sjalen över sig. De döpte sig till Bruddjuret. För att hålla balansen var de tvungna att gå i passgång. Så för att hjälpa dem att hålla takten, började vi sjunga