[under uppförande]

De senaste två veckorna har jag tragglat mig igenom Kollektivt självmord av Arto Paasilinna, fast på finska. Den heter Hurmaava joukkoitsemurha på originalspråk. Och den var ju rolig, men jag tror att jag har en psykisk spärr när det kommer till det skrivna finska språket. Det går så in i helvete långsamt, det blir aldrig något flyt, det kan inte vara normalt för något som läser så mycket som jag. Jag tror att det handlar om att jag fick lära mig att skriva och läsa på finska när jag började i ettan, trots att all forskning säger att tvåspråkiga barn ska lära sig att skriva på det språket som de är starkast i och när jag var sju pratade jag inte finska, jag bara förstod, medan min svenska flöt som ett vatten. Jag gick i stödundervisning hela lågstadiet i allt förutom matte, för att jag var så dålig (för att allt var på finska). Sen, i mellanstadiet, när vi började ha mer svenska, blev jag plötsligt jättebra i skolan. Men motståndet jag känt för allt vad läsa heter i lågstadiet blev kvar som ett spöke över finskan och jag hinner fortfarande inte alltid läsa klart när jag ser en film som är textad på finska.

Så därför kändes det som att ta tidigt sommarlov när jag blev klar med Kollektivt självmord och började läsa J.W. Goethes Den unge Werthers lidanden. Det går smidigt som en vessla och han har inte börjat gnälla så mycket än (jag har blivit varnad, Werther ska tydligen vara en riktig gnällspik) så allt är bara frid och fröjd. Och så romantiskt att man nästan storknar - naturen, barnen, brunnarna, kvinnorna. Jag kan inte ta det seriöst, men sött är det. Att det funnits en tid då känslor med stort K ansetts fint.
Och där är små livsvisdomar också, på vägen hem läste jag ett stycke som talade rakt till min motvilja att jobba i sommar:

Allt i denna värld går dock ut på samma yngedom, och en människa som för andras skull och utan att det är hans egen lidese, hans eget behov, arbetar ut sig för pengar, ära eller vad det vara må, är städse en dåre.