bokvård
Jag läste ut Auringon asema av Ranya ElRamly idag. Det är så synd, jag skulle verkligen vilja rekommendera den, men den finns inte på svenska och hur många är det som läser finska. Men den är verkligen underbar. Den har ett språk som liknar Åsa Ericsdotters, sådär abstrakt och flödande, som om det var tankar bara rakt avskrivna och med ord som ibland bara hamnar där, utan att till synes ha mycket alls att göra med innehållet. Sån text på finska, tänker ni nu, eller det vet jag ju inte, det är nog rätt få som läser det här som har en relation till finskan som går längre än de vanligaste vittu och minä rakastan sinua, men jag tänkte i alla fall så. Att sån text på finska, herregud, det är ansträngande redan på svenska. Det var nästan så att jag tappade lusten att fortsätta efter första sidan. Men jag fortsatte, fårskallig som jag är, och så utvecklades det till en så underbart fin upptäcksfärd. Jag tycker verkligen om den.
Jag fick låna den av Natalia. Hon hade den med sig på sin Sydostasien-Australien-dykarresa. Hon läste den när hon åkte avdankad fiskebåt mellan reven i Thailand, till ljudet av de nattliga åskskurarna, hon läste den till och med två gånger. Så mycket tyckte hon om den. Och det syns på den, pocketboken, sidorna är fuktskadade och kanterna är nötta och hon har gjort understrykningar och anteckningar i marginalerna.
Och ibland önskar jag att jag kunde vara likadan. Sådär respektlös. Cool. Istället är jag hysterisk när det kommer till böcker. Ja, jag har tendenser till hysteri till många andra saker också, men det är bara ibland och när det blir för mycket på en gång. Men med böcker är jag verkligen hemsk. Jag mår dåligt, på riktigt, när någon gör ett hundöra i en bok. Jag har ärvt det av min pappa, hans och min mammas första gräl handlade om en bok, om hur hon inte behandlade den med tillräcklig ömhet och respekt enligt honom. Och om jag någon gång gifter mig så måste jag se till att denna man åtminstone inte misshandlar böcker, för jag vill verkligen inte att vårt första gräl ska handla om något så larvigt som lite papper. Jag vill tro att vi lär oss något av våra föräldrars misstag.
Jag fick låna den av Natalia. Hon hade den med sig på sin Sydostasien-Australien-dykarresa. Hon läste den när hon åkte avdankad fiskebåt mellan reven i Thailand, till ljudet av de nattliga åskskurarna, hon läste den till och med två gånger. Så mycket tyckte hon om den. Och det syns på den, pocketboken, sidorna är fuktskadade och kanterna är nötta och hon har gjort understrykningar och anteckningar i marginalerna.
Och ibland önskar jag att jag kunde vara likadan. Sådär respektlös. Cool. Istället är jag hysterisk när det kommer till böcker. Ja, jag har tendenser till hysteri till många andra saker också, men det är bara ibland och när det blir för mycket på en gång. Men med böcker är jag verkligen hemsk. Jag mår dåligt, på riktigt, när någon gör ett hundöra i en bok. Jag har ärvt det av min pappa, hans och min mammas första gräl handlade om en bok, om hur hon inte behandlade den med tillräcklig ömhet och respekt enligt honom. Och om jag någon gång gifter mig så måste jag se till att denna man åtminstone inte misshandlar böcker, för jag vill verkligen inte att vårt första gräl ska handla om något så larvigt som lite papper. Jag vill tro att vi lär oss något av våra föräldrars misstag.
Kommentarer
Trackback