sjölinismer III

Och så dessa ständigt återkommande tankar om litteraturen och språket, som jag för det mesta inte kan annat än hålla med om, trots hårdheten och cynismen. (Vad jag hatar att läsa barndomsskildringar.)

Det finns ätstörningsromaner, kvinna-kropp-romaner, invandrarromaner, arga-unga-män-romaner, tanter-som-kan-romaner, moderskapsromaner, adoptionsromaner, folk-med-döende-föräldrar-romaner och landsortsromaner, men överjävligast av alla är ändå barndomsskildringarna. Dessa debutanter med sina satans skrivarskolor. Han sa det jävligt bra, den där krönikören Boris Benulic i Metro. Självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara skrev han, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning, och det var i det gamla DDR man instiftade författarskolor. Särskilt den manliga barndomen premieras på kultursidorna, varför då? Antingen har man levt ett förtryckt liv och blivit våldtagen av snömannen eller så ska man fan hålla käft.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback