sjölinismer I

Igår läste jag ut Daniel Sjölins Världens sista roman. Han programleder Babel i SVT och är så snygg där i tv-rutan. Hans böcker skrivs det om. När jag såg den på rekommendationshyllan på biblioteket så kände jag mig lite tvungen att låna den. Jag kallar ju ändå mig själv litteraturintresserad, påstår mig vara beläst. Lite modern svensk litteratur måste jag också tröska mig igenom. Trots att Personliga pronomen, Sjölins genombrottsroman, gick mig något oerhört på nerverna och mest bara äcklade mig.
Till en början trodde jag att Världens sista roman var likadan, bara en sådär tre gånger längre. Hela kapitel på helt obegripligt upphackad svenska, formuleringar ur huvudkaraktären Daniel Sjölins alzheimersjuka mammas förmodade huvud, där orden tappat sin betydelse och grammatiska strukturer blivit luddiga. Jag tänkte att det här bara är att ta sig igenom.
Men nästan obemärkligt började det krypa sig inpå. Lagren. Återknytningarna. Språket som blivit nedmonterat, monterades upp igen och växte inför ens bara ögon. Det kräver tålamod och det kräver tid, det är inget man med förnuftet riktigt kan förstå, men orkar man vänta så kommer det, sakta men säkert, och sen i slutet satt jag där med kanske den mest egensinniga kärleksförklaring jag någonsin läst.

Och den är full med så fina citat. Nu när det är jul, och jul är ju i allmänhet ett väldigt ointressant ämne att skriva om, så tänkte jag att jag sätter igång en liten följetång istället. Sjölinismer på löpande band.
Låt oss börja med hans bildspråk:

Skriket sjöng i karossen. Det hade börjat regna. Östermalmarna tittade upp mot himlen. Det måste finnas ett mirakel i romanens slut. Men himlen speglade sig inte längre i deras ögon. Lade inte längre sin glans i deras ansikten.
Som plastförpackningar i eld ska de krympa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback