trafiken i Vietnam
Jag läser Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Hon skriver:
Vietnam är landet utan tvekan.
Du står på trottoaren vid Dinh Tien Hoang, den tungt trafikerade gatan ovanför Lake Hoan Kiem i centrum av Hanoi.
Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan.
Bil vid bil, Honda vid Honda, cyklo vid cyklo, motorcyklar, bussar, rusar förbi.
Höger och vänstertrafik, varje fordon tar den närmaste vägen, rakt fram och i rondeller. För att få körkort i Vietnam vid den här tiden i historien krävs att man vet hur det går till och kan betala för det.
Alla kör som galningar, tutar och kör.
Du står på trottoaren, inte en öppning. Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan, det går inte.
Inte förrän du tar första steget.
Du måste göra det och du måste göra det tveklöst.
Det finns ingen öppning förrän du gör den, ingen kan göra din öppning åt dig, bara du kan ta ditt första steg.
Trafiken stannar inte, inte på något sätt. Som en rasande flod brusar trafiken omkring dig, men där du går fram är det fritt.
Ingen fara.
Det bereds väg för dig. Varje fordon läser av din rörelse och tolkar din riktning. Trafiken känner av varje individs avsikt, trafiken är du.
Ingen tvekan.
Som Israels barn över Röda Havet går du oskadd, torrskodd.
Det är bara att tveklöst stiga rakt ut i trafiken och fortsätta så. Rakt på målet i jämn takt, du går i din egen takt, den takt du bestämmer, vilken takt som helst men du får inte hamna i otakt med dig själv.
Taktfull och tydlig måste du gå, du måste vara tydlig.
Den som går tydlig går över.
Den som tvekar har inte en chans.
Den som tvekar ställer till en krock som varar från kinesiska gränsen till Ho Chi Minh City, den som tvekar blir orsak till lemälstning, blod och död.
Det är lätt bara man kan.
Den som går tveklöst går oskadd.
Och det är så sant. Inte för att jag har varit i Hanoi. Men jag har varit i Saigon / Ho Chi Minh City. Jag har gått där mitt i den galet trafikerade gatan, vespor i tusental rusande omrking mig, och tagit mig oskadd över gatan. Pappa hade problem, han blev stressad och svor. Men jag gick bara rakt över, utan problem, is i magen, snart fjorton år gammal och så världsvan man kan bli. I värmen, avgaserna, kaoset, människorna. Som om jag var i mitt rätta element.
Och ändå är det inte det hon skriver om, Bodil. Det hon skriver om är egentligen inte den kaotiska trafiken i Vietnam. Det är något annat. Jag kan inte låta bli att beundra hennes sätt att skriva metaforer. Och jag måste lära mig att använda min tveklöshet i annat än bara i ett främmande storstadskaos.
Vietnam är landet utan tvekan.
Du står på trottoaren vid Dinh Tien Hoang, den tungt trafikerade gatan ovanför Lake Hoan Kiem i centrum av Hanoi.
Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan.
Bil vid bil, Honda vid Honda, cyklo vid cyklo, motorcyklar, bussar, rusar förbi.
Höger och vänstertrafik, varje fordon tar den närmaste vägen, rakt fram och i rondeller. För att få körkort i Vietnam vid den här tiden i historien krävs att man vet hur det går till och kan betala för det.
Alla kör som galningar, tutar och kör.
Du står på trottoaren, inte en öppning. Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan, det går inte.
Inte förrän du tar första steget.
Du måste göra det och du måste göra det tveklöst.
Det finns ingen öppning förrän du gör den, ingen kan göra din öppning åt dig, bara du kan ta ditt första steg.
Trafiken stannar inte, inte på något sätt. Som en rasande flod brusar trafiken omkring dig, men där du går fram är det fritt.
Ingen fara.
Det bereds väg för dig. Varje fordon läser av din rörelse och tolkar din riktning. Trafiken känner av varje individs avsikt, trafiken är du.
Ingen tvekan.
Som Israels barn över Röda Havet går du oskadd, torrskodd.
Det är bara att tveklöst stiga rakt ut i trafiken och fortsätta så. Rakt på målet i jämn takt, du går i din egen takt, den takt du bestämmer, vilken takt som helst men du får inte hamna i otakt med dig själv.
Taktfull och tydlig måste du gå, du måste vara tydlig.
Den som går tydlig går över.
Den som tvekar har inte en chans.
Den som tvekar ställer till en krock som varar från kinesiska gränsen till Ho Chi Minh City, den som tvekar blir orsak till lemälstning, blod och död.
Det är lätt bara man kan.
Den som går tveklöst går oskadd.
Och det är så sant. Inte för att jag har varit i Hanoi. Men jag har varit i Saigon / Ho Chi Minh City. Jag har gått där mitt i den galet trafikerade gatan, vespor i tusental rusande omrking mig, och tagit mig oskadd över gatan. Pappa hade problem, han blev stressad och svor. Men jag gick bara rakt över, utan problem, is i magen, snart fjorton år gammal och så världsvan man kan bli. I värmen, avgaserna, kaoset, människorna. Som om jag var i mitt rätta element.
Och ändå är det inte det hon skriver om, Bodil. Det hon skriver om är egentligen inte den kaotiska trafiken i Vietnam. Det är något annat. Jag kan inte låta bli att beundra hennes sätt att skriva metaforer. Och jag måste lära mig att använda min tveklöshet i annat än bara i ett främmande storstadskaos.
Kommentarer
Trackback