lär mig måttfullhet, snälla
Jag vet ju hur jag blir. Först började jag titta på Gilmore Girls, och jag blev ju typ rubbad. Sen var det My So-Called Life. Efter det lovade jag mig själv att jag skulle ta avstånd, men så började Grey's Anatomy på TV igen och jag fick veta att det inte alls är den splitternya säsongen de sätter igång, utan det som är kvar av säsong tre. Som jag alltså inte sett. Och jag kunde ju inte låta bli, jag laddade hem och sen kändes det som att jag skulle dö när jag sett det sista avsnittet och tänkte att "det måste gå bra, hon måste ta sig samman, det måste sluta lyckligt, jag behöver det, jag måste få tro", som om en sketen TV-serie skulle kunna hjälpa mig. De säger ju inget om livet, de vill bara mjölka och mjölka och hålla igång serien så länge som möjligt, och jag dum som jag är går rakt i fällan. Och sen, smartass, började jag läsa Harry Potter.
Jag får inte sova om nätterna, för det snurrar runt i huvudet; hur ska det gå? Och när jag väl lyckas somna, drömmer jag om Harry och Meredith och Derek och Hermione och Voldemort i en enda röra.
För jag är sån. Jag vet ju det. Jag måste alltid ha allting på samma gång. När jag väl börjat läsa en bok som jag tycker om, då kan jag inte sluta. Gud, jag kommer ihåg när jag läste Sagan om konungens återkomst, jag satt i soffan i korridoren på Sverigefinska och alla sprang runt och skrek och jag satt bara och läste och läste, Hannah tyckte att jag var så tråkig. Harry Potter and the Goblet of Fire fick jag av min mamma precis innan jag åkte från Tanzania efter ha hälsat på henne över julen, jag kommer ihåg att jag satt och läste under hela den åtta timmar långa nattflygningen från Dar es Salaam till Amsterdam. Och ungefär likadant har det varit med de andra Harry Potter-böckerna också. Och den där tomhetskänslan, jag minns den, efter att ha avslutat en sån bok. Det är samma som jag känt den här sommaren, efter att ha sett sista avsnittet i en av alla de där serierna.
Jag går in i dem så intensivt, jag lever genom dem, det är det enda jag gör. Som för att komma undan mig själv. Och sen, när det tar slut, dras jag brutalt tillbaka till mig själv. Jag måste sluta slukas upp sådär. Jag försöker, jag tar pauser från Harry, jag har hundratrettio sidor kvar och jag vill inte att någon ska dö.
Jag får inte sova om nätterna, för det snurrar runt i huvudet; hur ska det gå? Och när jag väl lyckas somna, drömmer jag om Harry och Meredith och Derek och Hermione och Voldemort i en enda röra.
För jag är sån. Jag vet ju det. Jag måste alltid ha allting på samma gång. När jag väl börjat läsa en bok som jag tycker om, då kan jag inte sluta. Gud, jag kommer ihåg när jag läste Sagan om konungens återkomst, jag satt i soffan i korridoren på Sverigefinska och alla sprang runt och skrek och jag satt bara och läste och läste, Hannah tyckte att jag var så tråkig. Harry Potter and the Goblet of Fire fick jag av min mamma precis innan jag åkte från Tanzania efter ha hälsat på henne över julen, jag kommer ihåg att jag satt och läste under hela den åtta timmar långa nattflygningen från Dar es Salaam till Amsterdam. Och ungefär likadant har det varit med de andra Harry Potter-böckerna också. Och den där tomhetskänslan, jag minns den, efter att ha avslutat en sån bok. Det är samma som jag känt den här sommaren, efter att ha sett sista avsnittet i en av alla de där serierna.
Jag går in i dem så intensivt, jag lever genom dem, det är det enda jag gör. Som för att komma undan mig själv. Och sen, när det tar slut, dras jag brutalt tillbaka till mig själv. Jag måste sluta slukas upp sådär. Jag försöker, jag tar pauser från Harry, jag har hundratrettio sidor kvar och jag vill inte att någon ska dö.
Kommentarer
Trackback