himmel

Det är som att himlen skiftar färg. Den är inte bara blå, tiden på året ger den nyanser som gör att en soldag får helt olika atmosfär beroende på om den är i januari eller oktober.

I januari är himlen så kristallklart skrikande att det gör ont att se på den. Speciellt om det är ett snöigt januari. Som att någon blandat slipad silverkniv i det blåa. Det finns inget så renande som en snöpromenad under januaris kristallhimmel. Det vassa skalar bort all smuts.

Under de varmaste dagarna i juli är himlen så mättad och självgod att det nästan känns som att det blåa jäst över alla gränser. Som att den tar så mycket plats att den nästan puttar bort människorna från jordens yta. Den och värmen gör en däst och lat och då är det enda rätta att ligga i gräs och läsa. (Eller, om man inte råkar vara lika förtjust i böcker som jag, äta jordgubbar, prata strunt med en vän eller lyssna på musik.)

Och nu, i oktober, när klorofyllen i träden borde dra sig tillbaka ner i trädens rötter för att vänta ut kylan och vintern, då är det som att allt ändå inte återvänder till rötterna. Lite läcker ut i himlen och får den att skimra i en sorts urvattnad turkos nyans som är behaglig att se på. Att sitta på en klippa vid en sjö och läsa dikter under.


flaten

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback