[under uppförande]

Nu börjar min sista lektion i gymnasiet. Jag är inte där. Jag sitter hemma hos Sandra och är täckt av katthår. Borde jag inte vara där? Det är betygssnack, jag hade mitt igår och ingen annan skulle dit. Men det är något med den där sista lektionen. Det är en punkt. Ett avslut. Inga fler lektioner. Inget mer tvång. Från och med nu är det jag som bestämmer. Tryggheten är borta, möjligheterna till spänning och överraskningar plötsligt enorm.

Och det enda jag kan tänka på är allt gratis umgänge jag kommer förlora. Alla människor att bara slöprata med, bara dumheter, ingen orkar något annat på lunchen mellan samhällskunskap och religion. Från och med nu är det en medveten handling att umgås med folk, det blir en ansträngning och jag vet inte hur jag kommer kunna hantera det. Jag är så dålig på att ringa folk. Jag klarar mig så bra själv. Det är en förbannelse.

Jag kommer sakna rasterna. Luncherna, håltimmarna, grupparbetena. Jag kommer att sakna självklarheten i att träffa människor varje dag, oavsett om jag har lust att umgås eller inte. Jag kommer att sakna att behöva vara glad och trevlig fastän jag inte känner för det, för när man gått runt och låtsats ett tag märker man att man blivit glad på riktigt. Oftast. Jag kommer sakna skolan.