[under uppförande]

På torsdagar jobbar jag som stallvärdinna på ridskolan. Förutom att mocka och fodra i hela stallet, ska jag hjälpa eleverna att göra iordning sina hästar och finnas till hands om ridlärarna behöver mig. Det är ganska skönt att jobba med kroppen, göra något fysiskt som omväxling till all stillasittande hjärnverksamhet jag ägnar mig åt resten av dagarna. Jag är alltid alldeles slut när jag vid halv tio åker hem.
Men av någon outgrundlig anledning är det alltid på torsdagkvällar mellan nio och tio som tunnelbanan kryllar av snyggingar. Jag går in genom dörrarna och möts av ögonkontakt och känner hur det ilar till i mig och tänker att det här kan bli en riktigt spännande hemresa. Meningslösa tunnelbaneflörter kan få en dag att vända från slentrian till ett äventyr. Men så kommer jag på mig själv. Här sitter jag i leriga stallskor och ridbyxor, med hö i håret och antagligen fläckar i ansiktet. Jag lyckas alltid få skit i ansiktet av att vara i stallet. Jag är väl för närgången med hästarna, typ. På torsdagkvällar är jag ingen vidare attraktiv kvinna. Inget tunnelbaneflörtmaterial. Smått irriterad får jag breda ut mig i all min stallskitighet och gräva ner mig i en bok.