källar- vs. arenamusik
Jag tänkte lite på det här med musiken. När jag var liten hade jag feta komplex över min musiksmak. Jag var rädd att den inte var riktigt rätt. Jag försökte alltid undvika att avslöja mig själv. Om jag gick på stan och lyssnade på musik och stötte på någon bekant som frågade vad jag lyssnade på, svarade jag bara vagt "Äh, det är ett blandband. Lite olika artister och så...". Jag var rädd för att det jag lyssnade på inte var tillräckligt coolt, tillräckligt originellt, representativt för mig. Senare började jag dra till med säkra kort som Beatles eller Bob Dylan, de funkar för de flesta tänkte jag. Men någon gång i samband med gymnasiestarten och mötet med nya människor, bestämde jag mig för sluta vara så jävla rädd. Jag började kampanjen Vara stolt över min musiksmak. Och nu tror jag att jag kan stå för vad jag lyssnar på, för det mesta. Jag trivs i allmänhet mycket bättre med mig själv i mötet med andra människor än vad jag gjorde för bara två år sen.
Ja, nog om mig. Häromdagen pratade jag med en klasskamrat. Det började med att vi diskuterade drömflick-/pojkvännen men ganska snabbt gled det in i ämnet bra musiksmak. Klasskamraten i fråga hade mycket bestämda uppfattningar om vad man får lyssna på för att vara musikintresserad på riktgt. Han sa att om man lyssnar på något som tiotusentals andra lyssnar på så är man inte originell, då gillar man egentligen inte musiken utan man lyssnar bara på den för att andra gör det. Jag kontrade med att antalet lyssnare snarare är en sorts kvalitetsgaranti - om många lyssnar på ett band betyder det väl att de är bra. Han menade att ju större publik, desto plattare och mer intetsägande var musiken. Han sa att han inte kunde respektera ett band som har en stor publik, och inte heller den som lyssnar på bandet.
Och jag har tänkt lite på det där. Med vissa artister kan det stämma, det där med plattheten, men långt ifrån alla. Ta Beatles tillexempel. De är enorma, varenda jävel som har lyssnat det allra minsta på pop har hört något av dem. Men när jag lyssnar på dem tänker jag inte på alla andra som har lyssnat, lyssnar och kommer att lyssna på dem. När jag sitter på mitt rum med Abbey Road i högtalarna, sjunger John och Paul alltid bara åt mig. Mig personligen. Inga andra människor är med i bilden. Texterna tilltalar alltid mig, musiken manar fram känslor i mig som inte kan vara annat än personliga. Just där, i lyssningsögonblicket, är det bara jag som kan älskar dessa toner så mycket som jag gör. I min värld, just då, skulle det inte kunna vara på något annat sätt. Sen, efteråt, är jag självklart medveten om att det finns miljontals andra som älskar dem. Men min relation till Beatles är högst personlig. Och jag har inget behov av att skylta med det, för mig räcker det att jag vet vad deras musik får mig att känna. Jag skäms inte över det, men jag har det inte som ett sätt att hävda mig inför andra.
Jag tycker inte att måttet på bra musiksmak ska avgöras av hur stor publik ett band har. Jag tycker att det ska avgöras av vilket sorts förhållande lyssnaren i fråga har till musiken. Om man har ett genuint musikintresse och verkligen kan relatera till, känna för ett bands låtar, då har man bra musiksmak. Om bandet sen knappt kan fylla en unken källarlokal i Rågsved eller lyckas få hela Ullevi knökfullt kan kvitta.
Ja, nog om mig. Häromdagen pratade jag med en klasskamrat. Det började med att vi diskuterade drömflick-/pojkvännen men ganska snabbt gled det in i ämnet bra musiksmak. Klasskamraten i fråga hade mycket bestämda uppfattningar om vad man får lyssna på för att vara musikintresserad på riktgt. Han sa att om man lyssnar på något som tiotusentals andra lyssnar på så är man inte originell, då gillar man egentligen inte musiken utan man lyssnar bara på den för att andra gör det. Jag kontrade med att antalet lyssnare snarare är en sorts kvalitetsgaranti - om många lyssnar på ett band betyder det väl att de är bra. Han menade att ju större publik, desto plattare och mer intetsägande var musiken. Han sa att han inte kunde respektera ett band som har en stor publik, och inte heller den som lyssnar på bandet.
Och jag har tänkt lite på det där. Med vissa artister kan det stämma, det där med plattheten, men långt ifrån alla. Ta Beatles tillexempel. De är enorma, varenda jävel som har lyssnat det allra minsta på pop har hört något av dem. Men när jag lyssnar på dem tänker jag inte på alla andra som har lyssnat, lyssnar och kommer att lyssna på dem. När jag sitter på mitt rum med Abbey Road i högtalarna, sjunger John och Paul alltid bara åt mig. Mig personligen. Inga andra människor är med i bilden. Texterna tilltalar alltid mig, musiken manar fram känslor i mig som inte kan vara annat än personliga. Just där, i lyssningsögonblicket, är det bara jag som kan älskar dessa toner så mycket som jag gör. I min värld, just då, skulle det inte kunna vara på något annat sätt. Sen, efteråt, är jag självklart medveten om att det finns miljontals andra som älskar dem. Men min relation till Beatles är högst personlig. Och jag har inget behov av att skylta med det, för mig räcker det att jag vet vad deras musik får mig att känna. Jag skäms inte över det, men jag har det inte som ett sätt att hävda mig inför andra.
Jag tycker inte att måttet på bra musiksmak ska avgöras av hur stor publik ett band har. Jag tycker att det ska avgöras av vilket sorts förhållande lyssnaren i fråga har till musiken. Om man har ett genuint musikintresse och verkligen kan relatera till, känna för ett bands låtar, då har man bra musiksmak. Om bandet sen knappt kan fylla en unken källarlokal i Rågsved eller lyckas få hela Ullevi knökfullt kan kvitta.
Kommentarer
Trackback