brev till framtiden
Det är mycket att göra när man har en ny dator. När jag äntligen har min alldeles egna, har jag bestämt mig för att använda iTunes fullt ut. Jag har lagt in hela mitt musikbibliotek där. Många timmar gick åt till att skriva in titlar och artistnamn där det saknades (första halvåret efter att jag fått min MP3-spelare visste jag inte riktigt hur man skulle rippa för att få med all information rätt). Och sen skulle dubbletter tas bort, diverse samlingsskivor gick om varandra. (Nu kan jag göra en topplista: Monica Zetterlund med 116 spår, Beatles med 111 spår, Bob Dylan med 103 spår och Janis Joplin med 101 spår.) Och nu, govänner, har jag gett mig in i att ge betyg åt alla låtar. 5542 spår. Hur ska jag orka?
Parallellt har jag rensat bland mina fotografier. Tagit bort dubbletter, såna som är så lätta att ta när man fotar digitalt. Från över 20 GB har jag fått ner det till drygt 14 GB.
Och nu har jag gett mig in i dokumenten. Alla dessa mappar och texter som jag bara samlat på mig och jag vet inte om jag ska vara sentimental och spara dem, eller om jag ska slänga. Word-dokument tar förvisso inte så stor plats ... nåja. Och mitt i allt hittade jag en liten text som jag skrev förra sommaren. Jag tänkte att den nog skulle passa rätt bra in på bloggen:
Söndagen den 14 maj 2006
I fredags fick jag ett mejl från Magdalena*. Och när jag skulle svara kunde jag bara inte sluta skriva. Orden bara flöt iväg och jag berättade en massa saker som jag nästan inte visste själv att jag kände. Jag skrev att jag var olycklig över pojken som jag vill så mycket men som inte vill mig det minsta lilla, jag skrev att jag tycker att det är jobbigt när mina vänner är fulla. Och när jag tänker efter, var det precis samma sak med brevet till Aron**, som jag inte hunnit bli klar med än. Jag har alldeles för mycket att berätta, små roliga anekdoter ur mitt liv, stora känslor, filosoferanden och små detaljer som jag lagt märke till i världen. Jag tänker ju så mycket, analyserar, filosoferar, kommer på saker. Jag ser detaljer. Jag är så full av små historier, som jag kanske inte har där alldeles på ytan så jag tror att jag inte har dem, men när jag sätter mig ner och börjar skriva kryper de fram och jag kan inte behärska mig. Så är det när jag ska skriva mejl också. En gång skrev jag ett mejl som blev tre sidor långt, jag kopierade in det i word sen. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, om dem jag skickar breven till tycker att det är jobbigt att läsa eller om de tycker att det är kul. Och samtidigt är det ju lite tråkigt för mig, för oftast sparar jag ju inte brev jag skickar själv. Och dessa brev är ju nästan intressantare och säger mer om mig än vad min dagbok gör, eftersom de verkligen beskriver hur jag tänker, medan dagboken mest används när jag vill få ur mig lite ångest. Så ur ett framtidsperspektiv, där jag någon gång kommer att behöva minnas hur det var att vara arton, så skulle dessa brev vara mer användbara än min dagbok.
Nu vet jag inte riktigt vart jag förvirrat mig själv, men såhär är det i alla fall att jag tänkt att jag ska börja skriva åt mig själv istället. Som brev åt mig själv. "Krönika om mitt liv" ska det heta och jag ska skriva när jag har tid. Jag ska inte göra något litterärt mästerverk. Jag ska bara skriva lite hur jag tänker.
* Magdalena var min svensklärare i högstadiet, men hon var inte bara lärare, hon var så mycket mer. Hon formade mig, precis som hon formade många av mina klasskompisar. Utan henne hade nog min högstadietid varit så hemsk som jag på efterhand märkt att andra haft det. Jag har mycket att tacka henne för. Och nu bor hon i Barcelona och jag var där och hälsade på henne i höstas tillsammans med Kirke
** På min lillebror Arons fjärde födelsedag bestämde jag mig för att jag ska skriva brev till honom varje år på hans födelsedag, som jag sen ska ge honom när han fyller arton, som en sorts dokumentation över hur han utvecklats. Så mycket blev det inte av det, jag tog mig vatten över huvudet och blev inte ens klar med det första brevet. Nu är Aron fem och ett halvt och jag vet inte riktigt om det är någon idé att fortsätta, eller om jag ska låta det vara ännu ett av alla mina projekt som jag börjar med överdrivet engagemang och sen aldrig lyckas avsluta
Så mycket med "Krönikan om mitt liv" blev det inte. Men sen skaffade jag mig en blogg och det känns som att jag genom den byggt på på samma idé. Ett brev från Katja, arton och nitton år gammal, till framtiden.