[under uppförande]

"Visste du att det ofta är onödigt att teckna en separat reseförsäkring?" säger den leende killen på Trygghansa-affischen. Jaså? Bra att veta. Ifall jag får för mig att resa bort någonstans. Det går en kille fram och tillbaka på perrongen och pratar i en mobiltelefon, på polska, och röker. Jag får ont i huvudet av cigarettrök, jag har inte rökt en cigarett i hela mitt liv, knappt ens smakat, jag känner för att skrika "MAN FÅR INTE RÖKA HÄR!". Men det finns inte tillräckligt många människor närvarande för att försvara mig om han skulle få för sig att jag behöver en omgång för min kaxighet, så jag låter bli. Vadå, är jag feg? Fegis! Jag står vid ett stup och utmanar mig själv till att hoppa, som alltid, måste alltid tänja på mina gränser. Som tur är kommer linje 17 mot Skarpnäck innan jag hunnit hetsa klart mig själv.

Reseförsäkrningar var det. Jag har varit på bio. Jag har sett "The Last King of Scotland". Jag har åkt president Idi Amins limousine genom Uganda. Jag har fått hemlängtan. Är inte det absurt? Av mitt arton år, elva månader och tolv dagar långa liv, har jag tillbringat sammanlagt ett år i Afrika. Tanzania. Med resorna till Zimbabwe, Sydafrika och Botswana inräknat blir det väl ett och ett halvt år. Ett och ett halvt år! Andelen är försvinnande liten. Och ändå kallar jag det hemlängtan. Jag blir gråtfärdig av minsta lilla jag ser på tv från Tanzania, Kenya, Uganda, alla länder där tallarna bytts ut av bananpalmer, mangoträd och baubabjättar, där jorden är röd och månader av solsken som plötsligt ersätts av öppningar i himlen som får allting, jorden, vägarna, målarfärgen att rinna bort i floder. Jag vill tillbaka till värmen som får huden att koka och aldrig har en kall läsk smakat så gott som vid en containerbar efter en språngmarsch på stranden under cocospalmerna. För varje år som går blir längtan alltmer abstrakt, och just därför alltmer påträngande. Och det paradoxala är ju att när jag var där tillbringade jag så mycket tid åt att längta tillbaka till Stockholm. Kommer jag aldrig hitta hem?

Filmen var hemsk. Uganda är ett land med så djupa sår att jag ibland undrar vilken sorts undergörande läkare som behövs för att läka dem. Och Uganda är inte ensamt. Hela Afrika är så trasigt att det nästan känns lönlöst att försöka laga. Såhär vid midnatt på tunnelbanan med en kille som snackar polska i sin mobiltelefon alldeles för högt, efter att ha sett en av Afrikas forna presidenter stycka upp sin egen fru, för att skrämmas. Det var en hemsk film. Hemsk, men mycket bra. Sevärd. Hemsk.

Det är plusgrader. Jag går genom den öde förorten och det droppar från taken och träden. Är det vintern som tar slut? Ibland klänns det som att man fått alldeles för stora perspektiv.