[under uppförande]

På övervåningen, 19:15
Jonatan ligger och snarkar och jag lyssnar på Lisa Nilsson. Det var längesen, många år sen känns det som. Men det är mjukt. Det är bra för trasigheten inuti. Och det får mig att tänka på Sandra, så mycket får det mig att tänka på Sandra.
Lisa Nilsson sjunger:

"Jag vet inte för vem jag skriver, det är bara ord. Är det i handen det börjar, eller huvudet, eller utanför mig själv? Jag vet inte för vem jag sjunger, vem bryr sig om sånt? Det är bara små toner som flyger genom luften till ett öra någonstans. Det är bara toner, toner som lever. Det är bara ord som redan finns. Det är bara toner, toner jag lånat. Det är bara ord. /.../ Jag vet inte för vem jag lever, men jag lever ändå. Kanske är det för ljuset i tunnelen eller kanske bara för mig själv."

Och självklart känns det lite hafsigt och banalt utan musiken, men ändå. Varför?

Varför skriver jag? Till vem? Jag kan säga exakt på dagen när jag började skriva. Jag var elva, var med mamma på en "fältstudie" i Babati, en by i inre Tanzania (det var under året jag bodde där). Mamma var på olika besök och jag var så uttråkad att jag efter att ha läst novellspecialen i MinHäst tre gånger om, bestämde jag mig för att skriva en egen novell. Det blev berättelsen om Lina som blir skötare på connemaran Jamika. Jag skrev mer än sjuttio sidor på datorn, och den är fortfarande inte klar. Det lär den heller aldrig bli. Annat har kommit ivägen. Så från början var det en vilja att få bestämma händelseförloppen själv. Leka gud.
Sen förälskade jag mig. Såklart. En ihärdig, seg, på sätt och vis olycklig förälskelse som fick mig att ligga vaken om nätterna med en hel myrstack i huvudet. Och jag märkte att genom att skriva så kunde jag få lite ordning på all förvirring. Jag skrev dikter på löpande band, noveller och små "krönikor". Och jag har liksom fastnat i det där. Nu är det genom förälskelserna jag skriver. Och, om jag ska vara helt ärlig, tror jag att jag ofta hittar på, själv frammanar förälskelserna för att ha något att skriva om. När jag fått skriva av mig eller om något annat kommer ivägen, så försvinner den som om det varit en lättare förkylning - borta med vinden. (Det är därför jag blir så förvirrad när jag förälskar mig på riktigt och det bara inte vill gå över. Jag är inte van vid sånt irrationellt beteende.)
Så jag skriver alltid till någon. Jag får fraser i huvudet, de bara dyker upp, men de är alltid riktade till någon. (Jag funderar ibland över ifall den där någon ska känna sig hedrad eller besvärad. Jag har ännu inte kunnat bestämma mig.) Jag överdriver och jag klipper och klistrar, men likt förbannat vränger jag ut och in på mig själv när jag skriver. Och ibland blir jag rädd för att de som läser mina texter ska bli rädda för mig, tro att jag är neurotisk och sentimental. Men det är väl egentligen ingenting att vara rädd för. Det är väl så jag är. En del av mig. Inte allt, men som Lisa Nilsson sjunger: "Jag går igenom små rum, och alla visar de olika sidor av samma sak. /.../ Jag går igenom alla olika sidor i mig." Eller Tomas Tranströmer: "Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Så. Summan av kardemumman. Att skriva har blivit ett behov i mig och jag hittar på saker att skylla ifrån mig på, förälskelser för att locka fram orden. Men varfrån behovet kommer vet jag inte. Kanse är det som min svensklärare Hans sa när jag hade snack med honom om mitt argumenterande tal häromveckan: "Du har en förmåga att vilja kommunicera, att uppbringa engagemang. Det är det viktigaste. Sen handlar det bara om planering." Jag behöver kommunicera, och mitt sätt att göra det på har blivit det skrivna ordet.


SÖNDAG 11/2

På övervånginen, 13:05