och skrivarpappret tog slut

Jag satt här vid datorn, lyssnade på Beatles och gjorde en inbakad fläta på mig själv (det är något jag är bra på, att fläta mitt eget hår. Det är skönt i allmänhet att ha långt hår. Jag saknar inte mitt korta hår. Förutom kanske det där att det är så himla lätt att tvätta håret när det är kort, lätt att komma åt hårbotten och inga långa testar att schamopnera in. Det känns som en overklig episod i mitt liv, då när jag hade kort hår - page - poplugg - förväxt. Vadå, jag har väl alltid haft långt hår? Femton och sexton är bortglömt) och så slog det mig. Mitt problem är nog min självdistans och självironi. Jag går aldrig helt in i något, jag står ofta en liten bit utanför och värderar mig själv, nej, nu är du larvig Katja, sådär kan du inte göra Katja, du har ingen anledning att må sådär Katja, så lägg ner. Jag föraktar det mesta jag gör för att det är så smått, så mänskligt. Häromdagen efter ett misslyckat försök att gå tillbaka till något som var min vardag för bara två månader sen, blev allting för mycket och jag började gråta på bussen, men precis när den första droppen började sin vandring nerför min kind, blev jag arg för att jag satt där och tyckte synd om mig själv och ilskan fick mig att känna mig patetisk och larvig samtidigt som jag panikslaget klamrade fast vid mina känslor, min mänsklighet genom att fortsätta gråta. Det är som att jag ständigt utsätter mig själv för dubbel brestraffning, inget jag gör är rätt. Antingen är jag för stel och rationell, eller så är jag patetisk, banal och överkänslig.

Min mössa är nästan klar nu. Det blev lite lajv av det hela. Och väldigt rosa. Ni ska få se, sen, så småningom. Jag är ledig på fredagar och jag vaknade med ont i halsen och jag har fortfarande yrsel så jag har en sjukdag, mjukisbyxor och kofta. Jag borde göra ett talmanus och plugga geografi, men jag vettefan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback