lite sentimentalitet, okej
Det bubblade i mig hela dagen idag. Jag har inte sovit bra två nätter i rad nu och det kröp under huden. Jag gick runt och hade konstiga läten för mig. Det fick Jenny att skratta, men jag tror ändå att jag mest är jobbig när jag håller på sådär. Vem tror hon att hon är ungefär, går på borden i klassrummet och lägger sig i andras samtal med helt irrelevanta iakttaganden.
En del av skulden kan ha varit att jag saknade något att göra med händerna. Sen mössan blev klar har jag inte stickat. Fingrarna saknar stickorna. Så jag har hämtat garn från mamma nu och tänkte ta upp mandalahalsduken igen.
Jag satt och masserade Siri H under religionslektionen och kom att tänka på en grej som Tobias sa den där natten. Han sa att människor utsöndrar något sorts hormon när de blir masserade som gör dem lyckliga, och att det här hormonet även påverkar den som masserar. Han är massör och jag förstår verkligen inte varför han skulle vara så mesig för. En massör till kille hade inte varit så dumt när man tänker efter.
Andra delen av skulden till mitt bubbel var en Sandra-abstinens. Hon var inte i skolan idag. På ett par månader har hon för mig blivit ett mål att rikta mig mot. Hur kunde det bli så?
Mina två favoritmänniskor just nu är Sandra och Kirke. Jag fikade med Kirke i går och det var första gången vi pratade ordentligt på så länge och det är så fantastiskt med henne, jag trodde att det skulle bli konstigt men vi tog bara upp samtalen där vi lämnade dem senast. Det är en unik sorts vänskap vi utvecklat, jag och Kirke. Vi bråkade konstant de första åtta åren, för att nu kunna koncentrera energin på alla andra komplicerade relationer vi har och när allt blir för mycket luta oss tillbaka mot varandra, vädra och samla krafterna. Och hela grejen att hon kan säga saker som "du har verkligen blommat ut nu Katja, jag är så stolt över dig" och jag vet att om Kirke säger så så är det sant för hon har perspektiv. Hon har känt mig i mer än tio år. Hon vet. Det är så skönt att inte behöva bära sin självuppfattning helt själv.
Och Sandra. Sandra. Det har gått så snabbt. Att hon orkar lyssna på mina långa redogörelser och ältanden och sen säga precis det jag behöver höra. Samtidigt som hon är helt uppochnervänd inuti själv. Det är någonting vi delar, som en pusselbit som plötsligt hittat rätt. Då behövs inga långa lärakännaprocesser. Det finns redan där.
Efter skolan gick jag till biblioteket och lånade en diktsamling av Solja Krapu. Jag ska njutningsläsa nu, för första gången på jag vet inte hur länge, all jävla skollitteratur som stått ivägen och hindrat mig. Och när jag kom hem somnade jag på sängen och sov tills det var mörkt.
En del av skulden kan ha varit att jag saknade något att göra med händerna. Sen mössan blev klar har jag inte stickat. Fingrarna saknar stickorna. Så jag har hämtat garn från mamma nu och tänkte ta upp mandalahalsduken igen.
Jag satt och masserade Siri H under religionslektionen och kom att tänka på en grej som Tobias sa den där natten. Han sa att människor utsöndrar något sorts hormon när de blir masserade som gör dem lyckliga, och att det här hormonet även påverkar den som masserar. Han är massör och jag förstår verkligen inte varför han skulle vara så mesig för. En massör till kille hade inte varit så dumt när man tänker efter.
Andra delen av skulden till mitt bubbel var en Sandra-abstinens. Hon var inte i skolan idag. På ett par månader har hon för mig blivit ett mål att rikta mig mot. Hur kunde det bli så?
Mina två favoritmänniskor just nu är Sandra och Kirke. Jag fikade med Kirke i går och det var första gången vi pratade ordentligt på så länge och det är så fantastiskt med henne, jag trodde att det skulle bli konstigt men vi tog bara upp samtalen där vi lämnade dem senast. Det är en unik sorts vänskap vi utvecklat, jag och Kirke. Vi bråkade konstant de första åtta åren, för att nu kunna koncentrera energin på alla andra komplicerade relationer vi har och när allt blir för mycket luta oss tillbaka mot varandra, vädra och samla krafterna. Och hela grejen att hon kan säga saker som "du har verkligen blommat ut nu Katja, jag är så stolt över dig" och jag vet att om Kirke säger så så är det sant för hon har perspektiv. Hon har känt mig i mer än tio år. Hon vet. Det är så skönt att inte behöva bära sin självuppfattning helt själv.
Och Sandra. Sandra. Det har gått så snabbt. Att hon orkar lyssna på mina långa redogörelser och ältanden och sen säga precis det jag behöver höra. Samtidigt som hon är helt uppochnervänd inuti själv. Det är någonting vi delar, som en pusselbit som plötsligt hittat rätt. Då behövs inga långa lärakännaprocesser. Det finns redan där.
Efter skolan gick jag till biblioteket och lånade en diktsamling av Solja Krapu. Jag ska njutningsläsa nu, för första gången på jag vet inte hur länge, all jävla skollitteratur som stått ivägen och hindrat mig. Och när jag kom hem somnade jag på sängen och sov tills det var mörkt.
Kommentarer
Trackback