[under uppförande]

Jag har geografiprov imorgon och jag borde plugga, men istället satte jag mig och såg på någon amerikansk serie och stickade. Och i reklampauserna började jag bläddra i Det började så oskyldigt med diskbänken av Solja Krapu som jag lånade på biblioteket idag. Bibliotek är bland det bästa jag vet, varför har jag inte varit där sen innan jul? Och det första som möter mig i den rosa boken är:


Livet får mening

Jag blir så glad
när dom ändrar om i hyllorna på affären
När man måste gå flera varv
innan man hittar basvarorna
Och riset och pastan
inte finns i samma hyllsektion längre

Det är som att det blir en förändring
i ens liv
på något sätt
som att det hänt någonting nytt
Ungefär som att man skulle ha rest bort
Som om en utveckling hade skett
ett miljöombyte
Det är nästintill ett äventyr
Man kan inte klaga när det tar lite längre tid att handla
Man ska se det som en upplevelseresa
på ett tema
som någon bjuder på
alldeles gratis
och närbeläget
Det är på det här sättet ens liv har mening
Som att mitt liv
- också mitt liv -
hade ett innehåll
/.../
Man ser liksom världen med nya ögon
Var det verkligen så mjölpåsen såg ut?
Och de nya intrycken
liksom talar till en
Man ser färger
Man tar nya vägar
och på vägen hittar man saker man inte ens visste
att man behövde

Som om att i dag
också i den här dagen
hade man andledning att stiga upp


Och det var som att jag återupptäckte mig själv. Det FINNS verkligen saker att förundras över och glädjas av. Jag brukade ha det så lätt med såntdär, jag såg så mycket överallt att jag inte visste vad jag skulle göra av allt. Jag måste hitta tillbaka till den där delen av mig själv, slänga av mig allt tvång jag gått och släpat på den senaste tiden. Därför fortsatte jag att sticka och tänker att jag bryr mig faktiskt inte om hur det går på geografin imorgon. Mitt liv är bra ändå.