[under uppförande]

Jag har börjat läsa Harry Potter and the Deathy Hallows. Agnes kom på besök igår och hon inspirerade mig, jag kunde bara inte låta bli. Och nu sitter jag, helt fast. Det är (nästan) som att vara tretton igen.

I Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande tryck stjärna läste jag:

Jag tränar på kärlek och inte hat.
Mitt hat är inte utvecklingsbart, det är enkelt och smalt. Rakt på sak och riktat till ett fåtal representanter av makten.
Min kärlek däremot, den ligger som ett molntäcke över mellersta Norrlands inland, den faller som snö med kristallens beständighet.
Ju mer du skottar desto mer snöar det.

Och jag tyckte att det var så vackert.

Femte augusti

 

Jag läste precis ut Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Lotta Olsson. Det är en vacker berättelse. Stilla och långsam. Den gav mig en ro. Den inspirerade mig. Nu har jag något eget att skriva, jag har något att berätta. Men dessa möten, Sandras vertikala och horisontella möten, i slutändan är det de som för livet vidare till nästa steg. Vad man sen väljer att göra av dem är upp till var och en. Lotta Olsson skapade den här boken. Och jag, jag skriver också. Det är ett sätt att absorbera. Ett sätt att inte glömma.

Skapelserna som är sprungna ur möten är de som går allra djupast.

Trettioförsta juli

 

Jag fick ett infall och började läsa en deckare. Tyskungen av Camilla Läckberg. Hon ska ju vara populär, enligt omslagstexten i alla fall. Men såhär efteråt vet jag inte vad som kom åt mig. Att ens över väga att läsa en deckare. Jag HATAR deckare.

Jag hatar makten de får över mig, jag hatar gäckandet med läsaren, den lilla inviten, tillräcklig för en att känna spänningen men inte på långa vägar mättande då den sen åtföljs av en kall rygg, jag hatar att tappa kontrollen. Eller nej. Det är ju därför jag läser. För att tappa kontrollen. Men jag hatar att ge efter för såna sadister som deckarförfattare. Som helt öppet plågar sina läsare genom att leka katt och råtta, skicka iväg in i återvändsgränder. Jag blir så fruktansvärt arg på de alldeles uppenbara kringelkrokarna som handlingen tar för att suga ur all must ur spänningen, varenda jävla droppe.

Det är inte spänningen i sig som jag inte tycker om. Inte att bli helt fast. Jag älskar spännande böcker. Innerst inne är jag en riktig fantasynörd. Men se, det är skillnad. Fantasyboken har oftast en komplex handling och bygger på en skicklig dramaturgi, och blir därför spännande. Deckaren däremot börjar från spänningen och bygger upp handlingen utefter den. På ett väldigt uppenbart sätt. Och det är det som jag stör mig på.

 

Det är egentligen konstigt att det blivit såhär. Förutom tegelstenarna om romarriket och biografierna om olika historiska personer, så är deckare det enda min pappa läser, i princip. Gärna utspelade i Italien, med mat som en del av bihandlingen. Och mamma, hon säger alltid när hon vill slappna av, att nu skulle det sitta bra med en bra engelsk deckare. Kanske en av de få sakerna som mina föräldrar har gemensamt, denna deckarläsning.

Och så har de skapat mig. Mer anti-deckare kan man väl inte bli. Underligt.

Tjugofemte juli

Jag bläddrade lite i en finsk damtidning och hittade en intervju med en författare. På bilden av henne satt hon i en fåtölj och läste omringad av bokhyllor. Ett helt rum tapetserat med böcker.

När jag blir stor. När jag har tagit mig ur detta löjliga tillstånd av tvivel. När jag funnit kraften att fortsätta och en riktning att gå åt. Då ska jag ha ett sånt rum. Ett helt rum tapetserat med böcker. För att bokryggar är vackra. För att böcker gör mig lugn. För att kunna plocka ut en på måfå och läsa och försvinna för en stund. En dag.

Jag läser Ett köpmanshus i skärgården av Emilie Flygare-Carlén nu. Och jag är hänryckt. Inte så lite liknar det Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (märk väl, Emilie gav ut sin bok trettio år innan Selma sin). Kanske inte lika många sagoväsen och trolldom, men desto fler sjömanshistorier och ringa hedervärda avsikter. Kanske inte heller samma trolska språk som Selmas, men Emilies mer sakliga passar bättre för det karga bohuslänska landskapet. Och jag märker ju hur jag lagt mig till med hennes språk, precis som jag gjorde förra sommaren med Gösta Berlings saga. Jag bygger upp slott av ord som stora granitbumlingar och det känns bra.

För sorgligt är det, tycker jag, att denna sagoberättarkonst tycks ha försvunnit från vår svenska litteraturtradition. Dessa livsöden, som man får träda in i med Selma Lagerlöf, Agnes von Krusenstjerna, Vilhelm Moberg, Emilie Flygare-Carlén. För nästan uteslutande handlar de nya, moderna, så prisade böckerna från unga svenska författare jag på senare tid läst mest om att vända ut och in på psyket och upp och ner på språket. Och inget ont om det, jag älskar de böckerna också, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter och Jonas Hassen Khemiri, men det är som att de verkliga berättelserna glömts bort, de som står med båda fötterna på jorden.

Det är som att man idag har att välja mellan dessa språkliga experiment, deckare eller de humoristiska, rätt lättsmälta böckerna om den moderna människans små bekymmer och glädjeämnen, som tar efter anglosaxiska författare som Nick Hornby eller Marian Keyes. Och deckare tål jag inte, hela den uppenbara spänningsstegringen gör mig alldeles prillig och irriterad, och den där sistnämnda kategorin - ja, vad ska jag säga? Nick Hornby tycker jag kan vara lite kul ibland, i och för sig, men Marian Keyes gjorde mig bara brydd och bara stundtals smått road. Så då återstår för det mesta bara dessa språkliga experiment à Khemiri, och dem orkar man inte alltid med, hur förtjusande förvirrande de än är.

Så vad har då hänt med dessa rika berättelser, som nästan skulle kunna kallas epos, med sina rika persongallerier och livsöden. Jag skulle inte på något sätt kalla dem ytligare än de moderna vända-ut-och-in-på-psyket-böckerna. Bara för att människornas tankar inte ges så stor plats i texten, så behöver det ändå inte betyda att inte samma existentiella och moraliska problem diskuteras i dessa böcker som i de moderna. Dialogen och karaktärernas handlingar visar tvärt om på att författaren har förståelse för och lägger stor vikt vid det mänskliga psyket.

Jag skulle vilja läsa fler sådana verk skrivna på svenska och inte för hundra år sedan, utan åtminstone under min egen livstid. Var finns de?

 

---

 

 

Och den har så omständiga namn på kapitlen, Ett köpmanshus i skärgården. Eller vad säger ni om Vad Emilia såg, då hon skulle se på engelska skonaren Miss Lilys utsågning? Är det inte alldeles förtjusande?

Men snart är den första delen slut (den är uppdelad i tre delar tryckta i tre olika böcker, den här boken, och jag har de andra två i mormors hus, ett antal hundra kilometer härifrån), och vad ska jag göra då? Jag är helt fast, indragen i dessa skärgårdsintriger, och utan något att läsa kommer jag väl att tråkas ihjäl här. Förhoppningsvis åker vi tillbaka till mormors hus imorgon, mamma har antytt något sånt...

Jag läser en ytterst finurlig bok. Jag plockade lite förstrött i pappas bokhylla för skönlitteratur och föll för en liten tunn pocket. Jag drog ut den. Författaren var Juan Manuel de Prada och den hette Fittor. Ja, då var jag ju bara tvungen att läsa den.
Den är mycket roande. Små historier om olika sorters fittor. Jag sitter på tunnelbanan och skrattar.

Och nu har jag köpt min dator. Till slut fick jag bestämma mig själv, eftersom folks råd alla ledde åt olika håll. Vi får se vad det blir...

Jag är glad i dig
tanken på dig får mitt sköte
att kittelsvida och fukta sig
det sträcker sig mot att tala
det känner dig redan komma
det lever sitt liv oberört
av att jag lagt mig
    för att sova

Lär mig tala så om allt
som mitt sköte talar med dig
    och skrattar




Jag satt på pendeltåget tillbaka till stan och läste Ann Smith. (Hon är min farmors kusin. Hon skriver om Koster. Bara därför skulle jag kunna älska henne.)
Det var hett och det var vackert. Det fyllde mig med hopp. Det påminde mig om alla de där små sakerna, de jag redan bär inom mig. Alla små saker i andra. Vi måste bara lära att dela med oss. Jag behöver bara öppna mitt hjärta.

Jag erkänner. Jag läser för mycket. Jag har ersatt pluggandet med böcker. Det verkar som att jag inte kan leva helt normalt, jag måste ha något att gömma mig bakom, slippa göra det som faller mig in.

Ja, jag hade precis läst ut Beasts av Joyce Carol Oates. (Den var bra. Nu har jag läst två böcker av Joyce Carol Oates. Jag tycker fortfarande att hon är värd ett nobelpris. Men svenska akademien är väl för elitistisk, för manschauvinistisk.) Jag låg på soffan och såg fram emot att få kasta mig in i nästa bok med en gång. Falling angels av Tracy Chevalier. (Jag älskar historiska böcker, lite samma sak som med kostymfilmer och historieundervisningen i skolan. Jag kan inte hjälpa det, jag har det efter min pappa. Vi har ett helt rum täckt av hyllmeter på hyllmeter med böcker om historia, sorterade efter länder och årtal, son som han är till en bibliotikarie. Jag har ett tungt arv att bära på.) Jag hade gått till statsbiblioteket igår speciellt för att låna den här boken, det var ett och ett halvt år sen jag läste Girl with pearl earring och jag älskade den men sen kom så många andra böcker ivägen och jag glömde bort att hon fanns. Tills igår, då jag plöstligt kom på att den var en av de få böckerna jag verkligen sträckläst, långt in på nätterna, på flera år. Så jag åkte till statsbiblioteket och lånade den.
Jag låg på soffan, det där ögonblicket av möjligheter innan man börjar läsa en ny bok pirrade i magen, jag öppnade första sidan och ... kom in på sida elva! De första tio sidorna i boken saknades. Utrivna! Borta! Om jag haft anlag till det, hade jag fått en hjärtattack där och då. ... ... ... Jag kan fortfarande inte formulera orden rätt så att ni kan förstå hur förskräckt jag blev. För mig är böcker heliga. (Det har jag också efter min pappa. Jag har hört att min pappas och min mammas första gräl var över att mamma gjort ett hundöra i en bok som hon lånat av pappa.) Och nu var det dubbelt - inte bara att en bok blivit misshandlad, det var dessutom en bok som jag velat läsa, sett fram emot att få dyka in i. O Athena, VARFÖR jag!?

Så nu sitter jag och googlar efter det första kapitlet i Falling angels. Vilken jävla tur att jag är i stan, och inte på landet. Man vet aldrig vad jag kunde ha gjort där, isolerad, utan tillgång till varken bibliotek eller internetpirater.

I By Grand Central Station  I Sat Down and Wept skriver Elizabeth Smart:

O the water of love that floods everything over, so that there is nothing the eye sees that is not covered in. There is no angle the world can assume which the love in my eye cannot make into a symbol of love. Even the precise geometry of his hand, when I gaze at it, dissolves me into water and I flow away in a flood of love.

Men så mycket mer förstår jag inte. Det är prosalyrik. Sånt har jag svårt att förstå på engelska. Och finska med. Jag förstår det knappt på svenska. Men det är vacker ändå. En hel romanlång dikt.

Jag läser Bodil Malmsten igen. En roman. Nästa som rör mig. I den står det:

Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.

Det hade kunnat vara mina egna ord. Ingen inspirerar mig så som Bodil Malmsten.

Jag sitter i lusthuset, det är varmt, och jag vet inte riktigt vad som får mig att tänka på det, kanske några ord i Nästa som rör mig, men jag minns plötsligt en novell som jag läst, var den av Oscar Wilde? Läste jag den på gräsmattan hos mormor? Eller var den i förordet till Alkemisten av Paulo Coelho, läste jag den på flyget till klassresan i Grekland, jag som vände mig om i flygplansstolen och läste högt för Markus som satt bakom? Jag minns inte. Men jag minns att den var fin.

---

Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen av sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss.
Men så slutade inte Oscar Wildes historia.
Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna - bergsnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar.
"Varför gråter du?" frågade oreaderna.
"Jag gråter över Narkissos", sade dammen.
"Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen", fortsatte de. "Även om vi alltid brukade spring aefter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll."
"Så Narkissos var vacker?" frågade dammen.
"Vem skulle kunna veta det bättre än du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag."
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
En sådan vacker historia, sade Alkemisten.

Det var i prologen som novellen om Narkissos var. I förordet hittade jag någonting annat:

När de nu voro på vandring gick han in i en by och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria, som satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av många bestyr för att tjäna honom. Och hon gick då fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig."
Då svarade Herren och sade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda.
Men Maria däremot, har valt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."

Efter att ha trängts med alldeles för mycket släkt och vänner på Kärrtorps skolgård och bevittnat Kirkes utspring, och flakshopping på Globen (som var full med svettiga Mötley Crue-fans som köat i dagar för att få bra platser på konserten) med Sandra, hamnade jag i Fatbursparken. Solen sken och jag satte mig i gräset med min Montecore. Och det första jag såg när jag tittade upp från boken, var Jonas Hassen Khemiris brorsa som satt en bit bort. Okej, jag är inte någon stalker, jag lovar, Khemiris brorsa gick i trean på Södra när jag gick i ettan och när Khemiri bokpratade i aulan var hans brorsa där och ja, de är lika. Snygga, båda två. Och så har jag ett bra minne. Så där låg jag i gräset och läste Montecore med Jonas Hassen Khemiris brorsa en liten bit ifrån mig och det var sommarvarmt och det kändes så underbart, himlen var blå och gräset så grönt. Jag tror nog att sommaren kommer att bli bra, trots allt.

Häromdagen gick jag förbi en bokaffär som hade pocketrea - tre böcker för femti spänn. Jag köpte tre stycken om historia, kvinnor i artonhundratalets Irland och sekelskiftets USA. För jag är en historienörd också.

Idag gick jag till biblioteket för att låna Montecore, för det exemplaret jag hittills läst var jag tvungen att lämna tillbaka till skolans bibliotek (jag var där och tömde mitt skåp. Städade undan mig själv. Har jag satt några spår där? Tre år av mitt liv och det känns som att jag varken gjort från eller till). Det slutade med att jag hade ryggsäcken full av böcker. För nu vet jag vad jag ska göra i sommar - jag ska läsa! Bara sånt jag vill läsa. Böcker i mängder.
Förutom Montecore, lånade jag en Joyce Carol Oates, det är ju liksom lite pinsamt att jag hyllar henne och tycker att det är brottsligt att hon inte får nobelpris men själv bara har läst Blonde. En Erlend Loe, han ska ju vara så bra och rolig. Norsk. En Marian Keyes - jag har tagit avstånd men nu kändes det som att det var dags, Anna tycker om hennes böcker och om Anna gillar det kan det inte vara dåligt. Och så en bok med en så söt titel: Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Jag är svag för sånadär titlar, långa och svåra att förstå innan man läst boken. Såna titlar talar till mig. Såna titlar får mig att vilja läsa.

Och det ska jag göra. Läsa. I sommar ska jag läsa.

I sommar kommer den sjunde och sista Harry Potter-boken. Det ser jag fram emot. Jag vill bli en fjortonårig läslus igen. Jag tror Harry kommer att dö. Eller Ron. Eller båda två. Å, det här är så spännande. Innerst inne är jag en riktig fantasynörd.

Jag läser Montecore av Jonas Hassen Khemiri nu. Jag läste Ett öga rött när den kom ut men tyckte inte om den. Jag kunde inte relatera. Sen, något år senare, kom han till Södra och hade boksnack och plötsligt fick boken helt nya djup. Plötsligt blev boken bra. I retroperspektiv. Efter det har jag läst intervjuer med honom. Jag har sett honom på tv. Han är så intellektuell. Urbilden av den svåra poeten. Men jag undrar vad meningen med en bok är som kräver att författaren ska förklara den för att man ska förstå syftet med den.
Och nu läser jag alltså hans andra bok, Montecore, den som kunde ha fått augustpriset förra året. Och med den är det lite samma grej, fast ändå annorlunda. Han tar på sig ett språk. Igen. I Ett öga rött var det en sorts bruten svenska, i Montecore är det en annan. Och den är bra. Jag tycker om den. Men den gör Jonas Hassen Khemiri bara ännu svårare för mig att förstå. Vem är han? Vad vill han? Är han verkligen så intellektuell och djup och svår och pretentiös som han verkar, eller driver han med oss? Sitter han egentligen och skrattar åt oss allihop? Jag förstår verkligen inte! Han skriver böcker där han byter språk som en kameleont och jag kan inte sätta fingret på honom.
Annars är det jag som brukar driva med folk. Det är jag som ser igenom dem. Det är jag som spelar överdrivet pretentiös och djup och sen skruvar till det så att det snurrar i folks huvuden. Är Jonas Hassen Khemiri min överman? Är det kanske därför jag blir så irriterad på honom? Alldeles otroligt irriterad, jag vet inte hur många gånger jag irriterat mig över honom i diskussioner tillsammans med vänner, upprörd på ett sätt som jag annars sällan blir på sånadär triviala saker som kan betecknas skvaller. Jonas Hassen Khemiri väcker något starkt i mig, en irrationell irritation som jag inte riktigt förstår var den kommer ifrån.

Jag har börjat läsa Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Det var Bodil Malmsten som fick mig att börja skriva blogg med sin Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig. Det var Bodil Malmsten som gjorde mig medveten om Wislawa Szymborskas dikter. Jag besökte skolbiblioteket igår och tänkte att det kanske skulle passa sig om jag läste något mer av henne, ett skönlitterärt verk kanske. Men så blev det inte. Priset på vatten i Finistère är svår att kategorisera. Men jag tycker om det. Bodil Malmsten har vackra tankar. Hon skriver:

Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa - fin des terres, finis terrae - Finistère.

Och jag, jag tror att jag kanske funnit min den där förebilden och inspirationskällan att ösa ur.

Mikael, huvudkaraktären, står på en strand. Edwar al-Kharrat skriver:

"Jag sade till mig själv: 'Evigt, oföränderligt är allt inför vår undergång, vårt slut.'
Och jag sade: 'Är detta en paus inför vad som ser ut som spridda ruiner, utan barmhärtighet eller tårar? Vad tjänar det hela till? Vad är det grundat på?'
Och jag sade: 'Finns det tvärtom något vi kan vara säkra på utom spåren av det som utplånats?'
Stranden är lång och bräcklig. Den sträcker sig mellan tomheten och fullheten. Det är som en slät, mager höft, nära att brytas sönder i vilket ögonblick som helst, på vilken punkt som helst. Det finns ingen vallgrav som den kan samla krafter bakom och som kan skydda den med ring på ring av hinder. Det är en böljande skälvande linje längs en bottenlös avgrunds rand. Den befinner sig i uppror och, när den inte gör det, i bedrägligt lugn, därför att den alltid hotas av stormar, vilkas berg av vatten väller över den. Den äger en fascinerande, oemotståndlig magi. Dess skönhet kan aldrig fattas och dess trollmakt aldrig brytas. /.../
Det är som det var dödens egen strand, som jag måste passera utan återvändo och utan att någonsin nå fram. Vatten kan inte släcka min kärlekstörst. Inte heller kan flodvågor dränka den.
Du är en slät klippa ute i vattnet, vars sluttande sidor är gröna av liljor och fläder, vars bördiga och levande jord är saffran. Över det högt uppe svävar en svart duva med vingar utsträckta i oändligheten, som för alltid slår i mitt hjärta."

Och jag tycker att det är så vackert. Men nu är den slut.

Jag läser Stad av saffran av Edwar al-Kharrat nu. Ett infall under ett panikbesök i skolans bibliotek när jag kände ett starkt behov av att komma bort. Den är mycket sporadisk. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det värsta jag vet är barndomsskildringar. Det som gör det möjligt att stå ut är miljöerna, Alexandria under 30- och 40-tal. Jag har drabbats av en längtan till denna stad av saffran.
Det hoppas fram och tillbaka i tiden. I en tidigt beskriven period när författaren/hans huvudkaraktär är i 20-årsåldern, drabbats han av en stor hopplöshet och sitter på ett kafé vid havet varje kväll, för han klarar inte av instängdheten inom sina fyra väggar. En kväll utspelar sig följande scenario:

"Jag blickade ut genom det höga öppna kaféfönstret mot horisonten, där den mötte den lysande, darrande havslinjen, när jag såg henne.
Hon simmade nedanför fönstret i en ljusblå baddräkt /.../ Hennes kortklippta hår var vått och alldeles svart. Jag kände dess dofts berusande fränhet, hennes honungskinder och deras glänsande fullhet, mjuka och runda under vattnet, medan hon avlägsnade sig. Hennes mjuka, fylliga konformade ben rörde sig knappast. Hennes armar slog mot vattenytan med oavbrutet regelbundna rörelser, och den mjuka rytmen förde henne bort.
Jag visste att jag skulle älska henne så länge jag levde, en kärlek lik döden, och att mitt hjärta var hennes omätliga stormande havs skådeplats, i evigt svallande vågor som aldrig kom till ro."

Hur kan man veta något sånt? Är det inte bara konstiga, romantiska fantasier? Inte är väl världen så determinerad? Jag har inga svar. Jag söker dem fortfarande. Kanske är det därför jag ibland känner mig så vilsen? För att jag inte funnit mitt hjärtas skådeplats, kärleken lik döden än.