kärast är de, i vars ögon vi kan skymta oss själva
Jag sitter i lusthuset, det är varmt, och jag vet inte riktigt vad som får mig att tänka på det, kanske några ord i Nästa som rör mig, men jag minns plötsligt en novell som jag läst, var den av Oscar Wilde? Läste jag den på gräsmattan hos mormor? Eller var den i förordet till Alkemisten av Paulo Coelho, läste jag den på flyget till klassresan i Grekland, jag som vände mig om i flygplansstolen och läste högt för Markus som satt bakom? Jag minns inte. Men jag minns att den var fin.
Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen av sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss.
Men så slutade inte Oscar Wildes historia.
Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna - bergsnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar.
"Varför gråter du?" frågade oreaderna.
"Jag gråter över Narkissos", sade dammen.
"Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen", fortsatte de. "Även om vi alltid brukade spring aefter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll."
"Så Narkissos var vacker?" frågade dammen.
"Vem skulle kunna veta det bättre än du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag."
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
En sådan vacker historia, sade Alkemisten.
Det var i prologen som novellen om Narkissos var. I förordet hittade jag någonting annat:
När de nu voro på vandring gick han in i en by och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria, som satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av många bestyr för att tjäna honom. Och hon gick då fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig."
Då svarade Herren och sade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda.
Men Maria däremot, har valt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen av sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss.
Men så slutade inte Oscar Wildes historia.
Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna - bergsnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar.
"Varför gråter du?" frågade oreaderna.
"Jag gråter över Narkissos", sade dammen.
"Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen", fortsatte de. "Även om vi alltid brukade spring aefter honom var du faktiskt den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll."
"Så Narkissos var vacker?" frågade dammen.
"Vem skulle kunna veta det bättre än du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag."
Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
En sådan vacker historia, sade Alkemisten.
Det var i prologen som novellen om Narkissos var. I förordet hittade jag någonting annat:
När de nu voro på vandring gick han in i en by och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria, som satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av många bestyr för att tjäna honom. Och hon gick då fram och sade: "Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig."
Då svarade Herren och sade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda.
Men Maria däremot, har valt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne."
Lukas, 10;38-42
Viktigt. Sant. Oftast skapar man själv sina problem. Få händelser eller företeelser i världen är bra eller dåliga i sig, det är vi som laddar dem. Ger dem ett värde. Rangordnar. Och inget fel med det, egentligen. Bara vi är medvetna om makten vi har över vår värld.
Viktigt. Sant. Oftast skapar man själv sina problem. Få händelser eller företeelser i världen är bra eller dåliga i sig, det är vi som laddar dem. Ger dem ett värde. Rangordnar. Och inget fel med det, egentligen. Bara vi är medvetna om makten vi har över vår värld.
Kommentarer
Trackback