[under uppförande]

Jag gick till biblioteket för att låna en Den allvarsamma leken med pluralformade verb och fick ett anfall. Det är en så befriande känsla när jag precis läst ut en bok och kan välja att gå vidare till precis vad som helst. Jag kan verkligen inte hålla fingrarna i styr på bibliotek. Jag gick hem med sex böcker i ryggsäcken. När ska jag ha tid att läsa dem?

Nu har jag läst klart Allt. Det kändes som att det var dags. Jag började i mellandagarna, i slutet av december ett år som inte är samma som det vi är inne i nu. Ja. Så det kändes som att det skulle vara alldeles för mycket om jag sköt fram slutläsningen in i februari. Så det blev sista dagen i januari och de sista sextio sidorna. Och som Feldman skriver att man får i min kursbok i argumentationsanalys - jag suspenderar mitt judgement. 628 sidor och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Jag har blivit ovanligt ambivalent på sista tiden, till och med för att vara jag.
Men nu i alla fall, ska jag börja läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Fast jag märkte just att den utgåvan jag hittade i pappas bokhylla innehåller den fullständiga texten ... [och] avviker från denna endast genom att verben genomgående har singularform. Och det är ju helt värdelöst, det är ju verbens pluralform som gör halva nöjet i de gamla böckerna. Så det blir till att gå till biblioteket imorgon. Efter filosofiföreläsningen.

Nu har jag läst ut Känns det fint att finnas en dag till?. Och det känns bra. Det känns fint. Den är uppbyggd av så många, vitt skilda saker, jag skrattade och blev arg och rörd och kände igen mig och förvånades. Och så knyts den ihop på ett så vackert sätt. Utan att jag ens märker det, förrän på sista sidan. Och det gör mig så glad. Så lätt.
Så ja, det känns fint att finnas en dag till. Och idag var det din förtjänst, Lena Sundström.

Jag läser Lena Sundström och skrattar:

En gång gled en ung tjej fram till min brorsa och frågade om autograf.
- Vem vill du att jag skall vara, sa brorsan.
- Moneybrother, sa tjejen.
Och då skrev han det.
Tjejen blev glad.
Och brorsan blev glad han med.

Och sen slår det mig att jag kanske tar allting ur sitt sammanhang. Alla dessa citeringar som jag gör, att det bara är jag som fattar vad som är så bra eller roligt med dem eftersom jag läst resten av boken. Nyanser som är inövade under läsandets gång och att det är just de som gör citaten så bra. Och ni, som inte har samma bakgrundskunskap, ni fattar ingenting. Jag citerar ju verkligen jättemycket, kanske är det helt i onödan.
Som stycket i början av Hello Love av Charlotta Cederlöf. Hon citerar Kärlek i kolerans tid, där står:

Kaptenen såg på Fermina Daza och fann i hennes ögonfransar de första blänken av vinterns rimfrost. Sedan såg han på Florentino Ariza, hans oövervinnliga självsäkerhet, hans orädda kärlek, och blev skrämd av den senkomna misstanken att det är livet, snarare än döden, som inte har några gränser.
- Och hur länge tror ni att vi kan fortsätta på det här djävla sättet och åka upp och nerför floden? frågade han.
Florentino Ariza hade svaret färdigt sedan femtiotre år, sju månader och elva dygn.
- Hela livet, svarade han.

När jag läste Hello Love hade jag inte läst Kärlek i kolerans tid. Då förstod jag inte vad hon menade med det där citatet, det kändes helt slumpmässigt uttaget och helt utan innebörd. När jag själv satt med Hundra år av ensamhet och läste dessa meningar, som är bokens sista, kände jag mig helt uppfylld och skrev själv av dem i min citatbok. Nu ser jag storheten i dem. Men det är efter 364 sidors bakgrundskunskaper.
Men jag tycker om citeringar. Jag tycker om att trycka på kursivknappen. Så jag fortsätter nog skriva av saker från böcker ändå, trots risken att ingen förstår vad jag menar.

Idag har det snöat. Den trettioförsta december, årets sista dag, snöar det. För andra gången denna vinter. Det fick mig att tänka på en dikt som jag läste för ett tag sen. Av Werner Aspenström:


GRAVVÅRD

Snögubben gick hädan.
Strax därpå töade snögumman bort.
De hade inga barn.
Men gräset växte tjockt
på deras gravar.

Igår läste jag ut Kärlek i kolerans tid. Det är en fascinerande historia, trots allt, ensam i sitt slag. Om man orkar ta sig igenom den.

Så i morse började jag läsa Allt av Martina Lowden. Jag fick den i studentpresent, men den är så tjock och har ett så opraktiskt format, limmad men större än en vanlig pocket så den får inte plats i mitt pocketfodral. Så det har inte blivit av. Men idag började jag alltså.
Hon använder sig av så svåra ord att jag måste läsa med min Nya Svenska Ordboken bredvid mig. Vissa av dem är så ovanliga att de inte ens är med bland de 70 000 ord och fraser som min ordbok består av. Och jag stör mig på hennes huvudkarktär M's pretentioner, på hennes dryghet. Kanske mest för att jag känner igen mig själv i det.

Men med ordboken bredvid mig fick jag för mig att ta tjuren vid hornen, om jag får uttrycka mig så. Jag som kallar mig själv och andra hejvilt för pretentiös, måste ju veta exakt vad det betyder. Denna förklaring erbjuder min ordbok:

pretentiös adj. -t (intellektuellt) aspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för, äv. fordrande.

Okej, det låter väl logiskt. Men vad betyder anspråksfull? Vad betyder intellektuell?

anspråksfull adj. -t som har stora anspråk, särsk. på erkännande (av storhet o.d.)
anspråk subst. -et 1 krav för egen räkning 2 i vissa uttr. utnyttjande
intellektuell adj. -t 1 som har att göra med tänkande och analys 2 som har förmåga till och intresse för tänkande och analys, ofta särsk. filosofiskt el. humanistiskt tänkande

Ja, det var ju ungefär som jag trodde. Men nu har jag det bevisat, svart på vitt. Pretentiös.

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy offers this definition of the word 'Infinite':
INFINITE: Bigger than the biggest thing ever and then some more. Much bigger than that, in fact, really amazingly immense, a totally stunning size, real 'wow, that's big', time. Infinity is just so big that by comparison, bigness itself looks titchy. Gigantic multiplied by colossal multiplied by staggeringly huge is the sort of concept we're trying to get across here.

Mm. Det var vintern 2003-04 jag läste Douglas Adams epos. Jag önskar att jag kunde läsa om den som om jag aldrig läst den förr. Eller hitta något lika tokigt. Kärlek i kolerans tid är ganska jobbig

Ann Smith skriver:

Du var mitt språk

I din närhet
kom orden med andetagen
och handen formade din bild
i luften

Du var den jag såg
och sången steg
ur dina ögon


De skulle kunna vara mina, orden.
& ikväll har jag förälskat mig i Chet Baker.

Jag har läst en författare. Hans två böcker. Gunnar Ardelius heter han. Jag måste älska honom bara för titlarna på hans böcker. Titlar kan vara väldigt viktiga, i vissa fall är det titeln som gör hela boken. En bra titel kan förlåta mycket. Gunnar Ardelius böcker heter så att jag älskade dem redan när jag såg dem stå där i bibliotekets hylla.

Hans debutbok heter Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Det är en kärlekshistoria. Den är inte alls originell. Den är helt vanlig. Och just därför är den så fantastisk. (Och vad jag hatar såna ord - fantastisk, underbar, grotesk, fruktansvärd, magnifik. De ger inget utrymme, de pöser över sina egna kanter som om de hade alldeles för mycket jäst i sig. Men vad ska man göra såhär dags, jag orkar inte leta reda på bättre synonymer.) Den har en början (mötet), en mitt (förälskelsen) och ett slut (uppbrottet) - det är en helhet. Och den är på riktigt.

Hans andra bok heter När du blundar tittar jag och är mer av en lägesrapport. Först förstod jag mig inte på den, jag letade efter en utveckling som inte fanns där, men idag när jag satt på tvärbanan och läste de sista kapitlena insåg jag det är ju mig den handlar om. En bok behöver inte följa Aristoteles dramaturgiska kurva för att skapa en förändring. Den kan vara som När du blundar tittar jag. En bok kan faktiskt handla om någon som jag, just nu, i all min självföraktande apati och förvirrade ensamhet och ändå vara bra. Den kan:

Han hade tänkt på kärleken som en stor grön sommaräng där han skulle springa runt och skratta. Hur kunde han vara så dum i huvudet? Det är svårt med det som finns inuti huvudet och inte har någonting med verkligheten att göra. Och ännu svårare är det som finns i verkligheten.


***

Bodil har fått konkurrens på tronen.

Tomas Kindenberg skriver i Kan du inte bara vara pinsamt tyst:

"INNAN MAN KAN ÄLSKA NÅGON ANNAN.
Innan man kan älska någon annan så måste man älska sig själv. Det gör jag. Jag älskar mig så mycket att det gör ont. Jag älskar att höra min röst, jag älskar att jag lägger huvudet på sned när jag skrattar, och jag älskar hur det rycker i min underläpp när jag blir upprörd över något.
Ibland kan det vara jobbigt att älska någon så mycket som jag gör. Jag blir så ledse när jag kollar efter snygga tjejer på stan. Jag vet att jag bara gör det för att göra mig själv svartsjuk, men samtidigt kan jag inte låta bli att bli sårad. Då blir jag irriterad på mig själv, men när jag ser min spegelbild i skyltfönstret och underläppen som rycker så där ilsket kan jag inte vara arg längre. Så då lägger jag huvudet på sned och skrattar, på det där sättet som jag älskar."

Igår var jag på Punkt Medis. Där hittade jag en söt liten, alldeles underbar bok. Hälften av den bestod av svarta sidor. Helt svarta, utan någonting alls på. Resten av den bestod av svartvita fotografier på betongbyggnader och gator. Det svartvita kan vara så effektivt, så snyggt.
Och texter som jag alldeles förälskade mig i.

"KICKAR
Jag är en kicksökare. Det har jag alltid varit. Jag har provat det mesta, men ingenting slår känslan av att kasta sig in i en diskussion utan att ha en aning om vad man pratar om.
Den kittlande förnimmelsen när man börjar snärja in sig i sina egna argument, suget i magen när man hör sig själv försvara sina ogenomtänkta åsikter. Och så efteråt - det där magiska ögonblicket när man möts av tystand och stirrande, skeptiska blickar. Det är i såna stunder jag känner att jag lever."

Författarens namn var Tomas Kindenberg och boken hette Kan du inte bara vara pinsamt tyst.

Jag har nästan läst ut Kafka på stranden av Haruki Murakami nu. Det är många som pratar om den. Att den ska vara så genial. Murakami är allmänt i skriket nu.
Och jag börjar misstänka att jag är lite dum. Inte alls så smart som jag lyckats inbilla både mig själv och min omgivning. För jag förstår verkligen inte det geniala i Kafka på stranden. Det är en bra bok, jag tycker om den, men det är snarare för att jag tycker om det surrealistiska och lite galna, inte för att jag kan se någon stor, allmänmänsklig vishet i den. Den tilltalar mig, men inte på ett sätt som jag tänker mig skulle kunna tilltala sådär jättemånga andra. Speciellt inte recensenter.

Jag förstod inte heller Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita eller Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Den första uppskattade jag ändå, för det surrealistiska och skruvade som så lätt får mig på fall, men den andra kände jag mig mest bara bedrövad över. Visst uppfattade jag de filosofiska och moraliska resonemangen, men den excentriska Raskolnikov och jag klickade inte alls, och så var ju själva språket så omständigt och inte alls vackert.
Men båda dessa anses som två av världslitteraturens stora mästerverk. Jag kallar mig för någorlunda upplyst vad gäller litteratur, jag känner att jag har koll. Men är det så att jag egentligen bara ljuger för mig själv? Egentligen kanske jag bara är en stor bluff som gömmer mig bakom böcker jag inte förstår för att jag inte pallar inse att jag är lite korkad.

Eller så är jag bara lat...

Det är underligt, det här med böcker. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mitt uttalande, men så är det. Det är underligt, det här med böcker.

Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami.

På vägen ut från Skarpnäcks bibliotek häromveckan föll min blick på en riktigt tjock bok. Och jag kunde inte motstå frestelsen, den var så vacker, en andra upplaga av Alice Lyttkens Längtans blåa blomma från nittonhundrafyrtiotalet, jag var bara tvungen att låna den. De gjorde så vackra böcker förr, ingraveringar i guld och matta färger. Hemlighetsfulla. Inte alls som dagens böcker som skriker ut vilken sort de är redan innan man ens hunnit röra vid dem.
Och jag måste säga, att jag inte var beredd på vad jag fick läsa. Jag har svaga minnen av filmatiseringen av Längtans blåa blomma med Eva Röse som visades i SVT när jag var liten. Jag minns den som en tragisk kärlekshistoria. Och visst, det var boken också, men den var samtidigt som en historielektion i det tidiga 1800-talets Stockholm, dess sociala förhållanden och kultur, finska kriget och de omänskligt hårda kraven på uppförande och sedlighet som låste in kvinnorna i medel- och överklassen.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte så mycket om Sveriges historia. Världen i övrigt kan jag någorlunda, franska revolutionen och klappjakten efter Afrika, världskrigen. Men Sveriges historia fram till förra sekelskiftet är en blind punkt för mig. Finland däremot har jag stenkoll på. Det försäkrade de sig om på min grundskola, Sverigefinska skolan i Stockholm. Jag har läst både historieböcker och Fänrik Ståls sägner av J. L. Runeberg om den finska synen på kriget de kallar "sverigekriget" 1808-09, då den svenska ockupationen byttes ut till en rysk. Det här var första gången som jag läste något om den här perioden i den svenska historien från ett svenskt perspektiv. Det var mycket intressant.

Men den här boken hade så mycket mer. Den var otroligt vacker. Otroligt sorglig. Så att det värker i hjärtat. Betty, som mötte sin Claes första gången när hon var nitton, målas upp så att man skulle kunna ta på henne. Och hon tänker mycket. I sin dagbok skriver hon: "Är det månne så att all mänsklig strävan har sin största tjusning just när den strävar som bäst? Vid nära beskådande motsvarar det slutliga uppnådda målet alls inte de frodiga, färgrika längtansfulla drömmarna. Plockad och avbruten visar sig måhända längtans blåa blomma inte vara någonting annat än en vissen, föga skimrande stackars blomkalk..."
Jag är svag för det lite omständiga, gammaldags språket, de väl genomarbetade historierna och personporträtten. Som om författarna var bättre på att skriva om gripande människoöden förr.

Det den enskilde glömmer finns på biblioteket.
Biblioteken är huvudet på jordens kropp.
Varje människa är en värld, ett universum, varje bok är beviset på det.
Det finns lika många sätt att se på världen som det finns människor och det bevisar skönlitteraturen. In i en annans huvud kommer du bara i böckerna.
Bara på biblioteket finns bevisen.

Bodil Malmsten tycker också om bibliotek. Jag är beroende av bibliotek. Det går i perioder, ibland känns det till och med som att jag kan stå helt på egna ben. Men så kommer återfallet och jag står där bland hyllorna igen med en hög av böcker balanserande på armen.
Idag känns som en alldeles onödig dag. Jag vaknade för sent och himlen är bara jämngrå. Så jag ska gå till biblioteket för att finna lite mening.

Igår läste jag ut Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Och hela tiden hittar jag nytt.

>>Det unika i människans nuvarande situation jämfört med tidigare är det att hotet mot människans fortsatta existens den här gången har frambesvurits av människan själv.
Ur detta faktum kan vi kanske hämta en skymt av hopp.<<
Det återkommande ordet hopp hos [Georg Henrik] von Wright.
Att om det är människan som ställt till det för sig, så borde hon väl kunna ställa det rätt igen.
Att botten kanske inte är det sämsta ställe man kan befinna sig på och att det inte behöver vara något fel på en nerförsbacke.
Att svackan är en bra plats för eftertanke och gropen en lokal i vilken man kan stanna upp och besinna sig, inte bara något som det gäller att fortast möjligt ta sig upp ur.

Jag läser Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Hon skriver:

Vietnam är landet utan tvekan.
Du står på trottoaren vid Dinh Tien Hoang, den tungt trafikerade gatan ovanför Lake Hoan Kiem i centrum av Hanoi.
Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan.
Bil vid bil, Honda vid Honda, cyklo vid cyklo, motorcyklar, bussar, rusar förbi.
Höger och vänstertrafik, varje fordon tar den närmaste vägen, rakt fram och i rondeller. För att få körkort i Vietnam vid den här tiden i historien krävs att man vet hur det går till och kan betala för det.
Alla kör som galningar, tutar och kör.
Du står på trottoaren, inte en öppning. Du vet att du aldrig kommer att komma över gatan, det går inte.
Inte förrän du tar första steget.
Du måste göra det och du måste göra det tveklöst.
Det finns ingen öppning förrän du gör den, ingen kan göra din öppning åt dig, bara du kan ta ditt första steg.
Trafiken stannar inte, inte på något sätt. Som en rasande flod brusar trafiken omkring dig, men där du går fram är det fritt.
Ingen fara.
Det bereds väg för dig. Varje fordon läser av din rörelse och tolkar din riktning. Trafiken känner av varje individs avsikt, trafiken är du.
Ingen tvekan.
Som Israels barn över Röda Havet går du oskadd, torrskodd.
Det är bara att tveklöst stiga rakt ut i trafiken och fortsätta så. Rakt på målet i jämn takt, du går i din egen takt, den takt du bestämmer, vilken takt som helst men du får inte hamna i otakt med dig själv.
Taktfull och tydlig måste du gå, du måste vara tydlig.
Den som går tydlig går över.
Den som tvekar har inte en chans.
Den som tvekar ställer till en krock som varar från kinesiska gränsen till Ho Chi Minh City, den som tvekar blir orsak till lemälstning, blod och död.
Det är lätt bara man kan.
Den som går tveklöst går oskadd.

Och det är så sant. Inte för att jag har varit i Hanoi. Men jag har varit i Saigon / Ho Chi Minh City. Jag har gått där mitt i den galet trafikerade gatan, vespor i tusental rusande omrking mig, och tagit mig oskadd över gatan. Pappa hade problem, han blev stressad och svor. Men jag gick bara rakt över, utan problem, is i magen, snart fjorton år gammal och så världsvan man kan bli. I värmen, avgaserna, kaoset, människorna. Som om jag var i mitt rätta element.
Och ändå är det inte det hon skriver om, Bodil. Det hon skriver om är egentligen inte den kaotiska trafiken i Vietnam. Det är något annat. Jag kan inte låta bli att beundra hennes sätt att skriva metaforer. Och jag måste lära mig att använda min tveklöshet i annat än bara i ett främmande storstadskaos.

Nu är den slut. Tillåt mig låta det sjunka in. Det kanske tar ett tag.

Jag vet ju hur jag blir. Först började jag titta på Gilmore Girls, och jag blev ju typ rubbad. Sen var det My So-Called Life. Efter det lovade jag mig själv att jag skulle ta avstånd, men så började Grey's Anatomy på TV igen och jag fick veta att det inte alls är den splitternya säsongen de sätter igång, utan det som är kvar av säsong tre. Som jag alltså inte sett. Och jag kunde ju inte låta bli, jag laddade hem och sen kändes det som att jag skulle dö när jag sett det sista avsnittet och tänkte att "det måste gå bra, hon måste ta sig samman, det måste sluta lyckligt, jag behöver det, jag måste få tro", som om en sketen TV-serie skulle kunna hjälpa mig. De säger ju inget om livet, de vill bara mjölka och mjölka och hålla igång serien så länge som möjligt, och jag dum som jag är går rakt i fällan. Och sen, smartass, började jag läsa Harry Potter.
Jag får inte sova om nätterna, för det snurrar runt i huvudet; hur ska det gå? Och när jag väl lyckas somna, drömmer jag om Harry och Meredith och Derek och Hermione och Voldemort i en enda röra.

För jag är sån. Jag vet ju det. Jag måste alltid ha allting på samma gång. När jag väl börjat läsa en bok som jag tycker om, då kan jag inte sluta. Gud, jag kommer ihåg när jag läste Sagan om konungens återkomst, jag satt i soffan i korridoren på Sverigefinska och alla sprang runt och skrek och jag satt bara och läste och läste, Hannah tyckte att jag var så tråkig. Harry Potter and the Goblet of Fire fick jag av min mamma precis innan jag åkte från Tanzania efter ha hälsat på henne över julen, jag kommer ihåg att jag satt och läste under hela den åtta timmar långa nattflygningen från Dar es Salaam till Amsterdam. Och ungefär likadant har det varit med de andra Harry Potter-böckerna också. Och den där tomhetskänslan, jag minns den, efter att ha avslutat en sån bok. Det är samma som jag känt den här sommaren, efter att ha sett sista avsnittet i en av alla de där serierna.
Jag går in i dem så intensivt, jag lever genom dem, det är det enda jag gör. Som för att komma undan mig själv. Och sen, när det tar slut, dras jag brutalt tillbaka till mig själv. Jag måste sluta slukas upp sådär. Jag försöker, jag tar pauser från Harry, jag har hundratrettio sidor kvar och jag vill inte att någon ska dö.