problematiken med citeringar
Jag läser Lena Sundström och skrattar:
En gång gled en ung tjej fram till min brorsa och frågade om autograf.
- Vem vill du att jag skall vara, sa brorsan.
- Moneybrother, sa tjejen.
Och då skrev han det.
Tjejen blev glad.
Och brorsan blev glad han med.
Och sen slår det mig att jag kanske tar allting ur sitt sammanhang. Alla dessa citeringar som jag gör, att det bara är jag som fattar vad som är så bra eller roligt med dem eftersom jag läst resten av boken. Nyanser som är inövade under läsandets gång och att det är just de som gör citaten så bra. Och ni, som inte har samma bakgrundskunskap, ni fattar ingenting. Jag citerar ju verkligen jättemycket, kanske är det helt i onödan.
Som stycket i början av Hello Love av Charlotta Cederlöf. Hon citerar Kärlek i kolerans tid, där står:
Kaptenen såg på Fermina Daza och fann i hennes ögonfransar de första blänken av vinterns rimfrost. Sedan såg han på Florentino Ariza, hans oövervinnliga självsäkerhet, hans orädda kärlek, och blev skrämd av den senkomna misstanken att det är livet, snarare än döden, som inte har några gränser.
- Och hur länge tror ni att vi kan fortsätta på det här djävla sättet och åka upp och nerför floden? frågade han.
Florentino Ariza hade svaret färdigt sedan femtiotre år, sju månader och elva dygn.
- Hela livet, svarade han.
När jag läste Hello Love hade jag inte läst Kärlek i kolerans tid. Då förstod jag inte vad hon menade med det där citatet, det kändes helt slumpmässigt uttaget och helt utan innebörd. När jag själv satt med Hundra år av ensamhet och läste dessa meningar, som är bokens sista, kände jag mig helt uppfylld och skrev själv av dem i min citatbok. Nu ser jag storheten i dem. Men det är efter 364 sidors bakgrundskunskaper.
Men jag tycker om citeringar. Jag tycker om att trycka på kursivknappen. Så jag fortsätter nog skriva av saker från böcker ändå, trots risken att ingen förstår vad jag menar.
En gång gled en ung tjej fram till min brorsa och frågade om autograf.
- Vem vill du att jag skall vara, sa brorsan.
- Moneybrother, sa tjejen.
Och då skrev han det.
Tjejen blev glad.
Och brorsan blev glad han med.
Och sen slår det mig att jag kanske tar allting ur sitt sammanhang. Alla dessa citeringar som jag gör, att det bara är jag som fattar vad som är så bra eller roligt med dem eftersom jag läst resten av boken. Nyanser som är inövade under läsandets gång och att det är just de som gör citaten så bra. Och ni, som inte har samma bakgrundskunskap, ni fattar ingenting. Jag citerar ju verkligen jättemycket, kanske är det helt i onödan.
Som stycket i början av Hello Love av Charlotta Cederlöf. Hon citerar Kärlek i kolerans tid, där står:
Kaptenen såg på Fermina Daza och fann i hennes ögonfransar de första blänken av vinterns rimfrost. Sedan såg han på Florentino Ariza, hans oövervinnliga självsäkerhet, hans orädda kärlek, och blev skrämd av den senkomna misstanken att det är livet, snarare än döden, som inte har några gränser.
- Och hur länge tror ni att vi kan fortsätta på det här djävla sättet och åka upp och nerför floden? frågade han.
Florentino Ariza hade svaret färdigt sedan femtiotre år, sju månader och elva dygn.
- Hela livet, svarade han.
När jag läste Hello Love hade jag inte läst Kärlek i kolerans tid. Då förstod jag inte vad hon menade med det där citatet, det kändes helt slumpmässigt uttaget och helt utan innebörd. När jag själv satt med Hundra år av ensamhet och läste dessa meningar, som är bokens sista, kände jag mig helt uppfylld och skrev själv av dem i min citatbok. Nu ser jag storheten i dem. Men det är efter 364 sidors bakgrundskunskaper.
Men jag tycker om citeringar. Jag tycker om att trycka på kursivknappen. Så jag fortsätter nog skriva av saker från böcker ändå, trots risken att ingen förstår vad jag menar.
Kommentarer
Trackback