[under uppförande]

Och sist - inblicken. Klarsyntheten in i nutiden.

Och jag antecknar till världens sista roman: att till och med känna skuld för att man skäms för sin skuldkänsla.

Och så dessa ständigt återkommande tankar om litteraturen och språket, som jag för det mesta inte kan annat än hålla med om, trots hårdheten och cynismen. (Vad jag hatar att läsa barndomsskildringar.)

Det finns ätstörningsromaner, kvinna-kropp-romaner, invandrarromaner, arga-unga-män-romaner, tanter-som-kan-romaner, moderskapsromaner, adoptionsromaner, folk-med-döende-föräldrar-romaner och landsortsromaner, men överjävligast av alla är ändå barndomsskildringarna. Dessa debutanter med sina satans skrivarskolor. Han sa det jävligt bra, den där krönikören Boris Benulic i Metro. Självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara skrev han, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning, och det var i det gamla DDR man instiftade författarskolor. Särskilt den manliga barndomen premieras på kultursidorna, varför då? Antingen har man levt ett förtryckt liv och blivit våldtagen av snömannen eller så ska man fan hålla käft.

Och han har så underbara teorier:

Jag hade satt prestige i att aldrig uppmärksamma bröst. Det var därför min felhörning drabbade mig så hårt: något var förändrat i mig. Jag insåg att jag för första gången kände ett slags värme inombords vid tanken på en kvinnas överkropp. Annars har jag alltid föraktat män som tänt på bröst. Det är inte sexualitet, det är incest, en förlängning av modersymbiosen, ett förtryckarmönster. Män som tänder på bröst bär oftare på inställningen att kvinnan ska domineras. De söker sin mor i vartenda skjut och kan därför aldrig se kvinnan som en egen individ; liggens ansikten blir bara som en filmduk för deras projektioner av modern. Vi som tänder på stjärtar håller driften ren från våra mödrar. Vår mjölksträng blev tidigt avkapad och vi vet att människan är ett djur; förväxlar henne inte med gudinnor. Ofta är vi pessimister. Ju längre någon har ammats som spädbarn, desto mer bröstfixerad blir han. Särskilt hos min generation, den som aldrig växte upp eftersom socialdemokratin kastade pengar över oss när vi var små, får detta sjukliga följder.

Igår läste jag ut Daniel Sjölins Världens sista roman. Han programleder Babel i SVT och är så snygg där i tv-rutan. Hans böcker skrivs det om. När jag såg den på rekommendationshyllan på biblioteket så kände jag mig lite tvungen att låna den. Jag kallar ju ändå mig själv litteraturintresserad, påstår mig vara beläst. Lite modern svensk litteratur måste jag också tröska mig igenom. Trots att Personliga pronomen, Sjölins genombrottsroman, gick mig något oerhört på nerverna och mest bara äcklade mig.
Till en början trodde jag att Världens sista roman var likadan, bara en sådär tre gånger längre. Hela kapitel på helt obegripligt upphackad svenska, formuleringar ur huvudkaraktären Daniel Sjölins alzheimersjuka mammas förmodade huvud, där orden tappat sin betydelse och grammatiska strukturer blivit luddiga. Jag tänkte att det här bara är att ta sig igenom.
Men nästan obemärkligt började det krypa sig inpå. Lagren. Återknytningarna. Språket som blivit nedmonterat, monterades upp igen och växte inför ens bara ögon. Det kräver tålamod och det kräver tid, det är inget man med förnuftet riktigt kan förstå, men orkar man vänta så kommer det, sakta men säkert, och sen i slutet satt jag där med kanske den mest egensinniga kärleksförklaring jag någonsin läst.

Och den är full med så fina citat. Nu när det är jul, och jul är ju i allmänhet ett väldigt ointressant ämne att skriva om, så tänkte jag att jag sätter igång en liten följetång istället. Sjölinismer på löpande band.
Låt oss börja med hans bildspråk:

Skriket sjöng i karossen. Det hade börjat regna. Östermalmarna tittade upp mot himlen. Det måste finnas ett mirakel i romanens slut. Men himlen speglade sig inte längre i deras ögon. Lade inte längre sin glans i deras ansikten.
Som plastförpackningar i eld ska de krympa.

Men jag läser inte bara lättläst och avslappnande. För att stilla mitt samvete, tuggar jag även i mig mer seriös litteratur, nobelpristagare och klassiker. För att det känns som att jag borde. För att jag vill veta vad jag pratar om när jag påstår att det där med litteratur har jag åtminstone lite koll på.

Idag läste jag därför ut Stäppvargen av Hermann Hesse, en annan av dessa intellektuella, stora män. Det var en såndär bok som jag tvingade mig igenom mest för att det kändes som att jag måste, ända fram till de sista femtio sidorna. Då öppnade den sig plötsligt och växte ut i något fascinerande, komplex samhälls- och kulturkritik, Hesse visar hur snål den elitistiska finkultursfär är som jag trott att han själv tillhörde. Han slår ett slag för glädjen och skrattet. Trots att den skrevs för åttio år sen, känns den fortfarande som ett slag i skallen.
Stäppvargen, eller Harry Haller om du så vill, säger:
- Det här är också bra, mycket bra, sade han, hör på den här meningen: "Man borde vara stolt över smärtan - varje smärta är en påminnelse om vår höga bestämmelse." Fint! Åttio år före Nietzsche! Men det var inte den saken jag menade, vänta - här har jag det - alltså: "De flesta människor vilja icke simma, förrän de kunna det." Är det inte skarpsinnigt? Naturligvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han.

Men ändå. Någonstans tycker jag inte att det ska behöva ta tvåhundra sidor innan en bok blir bra. Och jag har läst alldeles för många böcker av intellektuella stora män, jag börjar få konstiga idéer, plötsligt får jag för mig att tänka på mig själv som en av alla dessa vackra, livliga och unga kvinnor som finns i överflöd i litteraturen, kvinnorna vars uppgift är att väcka de äldre, intellektuella männen från sin analyserande slummer och ta ut dem i världen igen, göra dem till ynglingar, men som själva inte har någon röst. Även de kvinnor som bokstavligen beskrivs som intelligenta, få aldrig utnyttja denna förmåga mer än som något attraktivt, objektifierat, för mannen att beundra men aldrig lyssna på.
Jag finns inte till här, på denna jord, för att väcka någon mans livslust igen, jag är inte Naturen som ska komma och ge färg åt mannens Kultur (läs Nina Björks Sireners sång!). Jag är här för min egen skull och nu har jag läst alldeles för många böcker av alldeles för stora män. Nu har det blivit dags för lite annan hjärntvättning.

Igår gjorde jag något riktigt vilt. Jag låg uppe till klockan tre på morgonen och läste. Jag har varit ledig idag, men ni vet, det finns alltid en miljon saker som ska göras, tvättstugan var bokad och spanskaglosor skulle tryckas in i huvudet. Och ändå låg jag uppe halva natten och slukade kapitel efter kapitel i min bok. Jag har gått runt och varit trött hela dagen, tvätten är tvättad och glosorna inlärda, men tyngden ligger över ögonlocken hela tiden.
Det var en engelsk sak, boken som jag låg och läste. En såndär ungdomsroman som jag ibland får för mig att låna på biblioteket av ren lättja. Om en sjuttonårig tjej med något mörkt som ligger och lurar i det förflutna. Det är något så självklart över språket i dessa böcker, det är alltid likadant, jag kan inte skilja dem åt. Jag tycker om engelska. Och det är så skönt, på något sätt, att veta exakt vad som kommer att hända. Efter första kapitlet vet jag. Macys pappa dog, men hon tillåter sig inte att sörja utan är kontrollerad och försöker vara perfekt. Så kommer hon i kontakt med ett gäng nya människor, däribland den undersköna yngligen Wes, och så börjar hon långsamt att släppa på den där kontrollen, inse att allting inte alltid måste vara perfekt, hon börjar leva. Men så händer något larvigt, ett missförstånd, som gör att hon för en kort period går tillbaka till sitt gamla liv, tills hon i den stora finalen inser att hon är kär i Wes och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Typ. Och exakt så gick det. Fast utan att någonsin bli sådär överdrivet sliskigt som bara får en att vilja spy. Utan bara sött. Som en liten paus från vardagen.
Så det var det värt. Denna trötthet, för att för en natt få tro på det där med lyckliga slut.

Jag läste ut Hey Dolly. Känslostormarna, alltså. Den är så rolig, underbart vulgär och igenkänningsfaktorn är nästan läskigt hög. Det skulle kunna vara jag, bortsett från att jag inte röker, super eller har sex med män från klubbar. Och jag idealiserar inte nerdrogade rockstjärnor. Men tankegångarna. Och i samma andetag blir jag så ohyggligt avundsjuk, varför kan jag inte skriva sådär roligt, varför lyckas jag bara med allvarligheter och sentimentalitet.
Men samtidigt slår det ju mig att den här boken har blivit upplyft till skyarna, vilket måste innebära att väldigt många andra också känt igen sig i den, och då känner jag mig direkt lite skeptisk. Lite litteraturprostituerad. Fast så ska man ju inte tänka, bli inte så jävla alternativ Katja det är äckligt. Beatles och Bob Dylan har skrivit sina låtar till mig personligen och jag älskar Hey Dolly. Och det står jag för. Punkt.

För övrigt har jag varit och gett blod idag. Den förvirrade sköterskan som skulle sticka hål på mig misslyckades med vänster armveck och misslyckades nästan med höger armveck också, hon sa att det var för att jag styrketränar (om nu friskis&svettis-gympa till schlager kan räknas), blodkärlen blir hårdare då.
Nu har jag ont i båda armvecken, det har jag aldrig fått förut, i höger har jag så ont att jag knappt kan böja armbågen så att jag kan röra mitt eget ansikte. Är det så för alla tränande människor som ger blod? Men jag fick i alla fall två koppar till till min lilla samling.
Det kommer att dröja mer än ett år innan jag får ge blod igen.

Jag läser Snö av Orhan Pamuk just nu. I samband med nobelpristillkännagivandena varje år tänker jag att jag borde läsa fler nobelpristagare, men i år har jag verkligen tagit tag i det.
Det är otroligt mycket stoff i boken. Jag förstår inte hur Pamuk lyckas hålla ordning på så många trådar samtidigt. Och huvudkaraktären, Ka, får såna stora insikter hela tiden, han är så dramatisk:

Han visste nu att den största lyckan i livet var att få famna en vacker, intelligent kvinna och sitta i ett hörn och skriva dikter.

Över lag är det en berättelse för mig, jag läser för handlingens skull, för att det känns som att jag borde. Inte för att jag skulle känna igen mig så mycket. Ka är för mycket, på något sätt, för gammal kanske och för poetisk. Men så kommer, insprängt i allt, stycken som gör det hela värt det ändå:

Vilken var skillnaden mellan kärlek och väntanskval? Precis som kärleken började väntanskvalen någonstans i mellangärdets muskler men spred sig snart till bröstet, höfterna och pannan, invaderade hela kroppen med sin förlamande kraft. Medan han stod där och lyssnade efter ljud från andra håll i huset försökte han gissa vad Ipek höll på med. Han såg en kvinna nere på gatan, och även om hon inte alls liknade Ipek trodde han att det måste vara hon. Så vacker snön var när den kom dalande från himlen!

Idag läste jag ut Peter Englunds biografi av drottning Kristina. Silvermasken heter den, och den är alldeles fantastisk. Det är en historisk biografi, det råder det inga tvivel om, men den är lättläst och spännande som en roman och jag kan inte sluta fascineras av drottning Kristina. Denna komplexa kvinna. Och i min egocentrering dra paralleller från henne till mig. För jag tror att jag kan förstå henne. Behovet av självständighet. Idealiserandet av styrkan, den hårda självdiciplinen, de skyhöga ambitionerna. Motståndet man möts av. Hennes rädsla för att tappa fattningen, förälskelser:

Den romantiska kärleken framträdde tidigt som ett problem för henne. Och inte bara för henne. Under 1600-talet var förälskelse i regel förknippat med känslor av bräcklighet, obeständighet och svaghet. Kärleken själv troddes ofta komma utifrån, från himlen eller annorstädes, och kunde störa balansen i människans västskor och sinnen till den grad att den kunde leda till sjukdom och tillochmed död. Kristina själv begrep tidigt, att det stora hotet mot hennes stoiskt inspirerade självständighetsdrift återfanns just i kärleken och - underförstått - sexualiteten. Mycket riktigt så hade den första fråga hon - via brev - ställt till Descartes handlat just om detta: I vad består kärleken, och vilka verkningar på människolivet har den och dess motsats hatet? Descartes svar skänkte henne viss, efterlängtad förlösning, då han i sin dualism mellan kropp och själ inte ställde krav på utsläckande av de hotande passionerna, utan istället hänvisade till den fria viljans förmåga att tämja dem, att ge dem ny riktining. Självfallet kunde en människa med sådan obändig självständighetssträvan som Kristina inte göra annat än välkomna ett dylikt frihetsbudskap.

Hon tilltalar mig. På ett bakvänt sätt. Och Peter Englunds porträtt målar upp henne i all den mänsklighet hon förtjänar.

Det finns en dikt av Eeva Kilpi. Det finns en dikt som lyder

Sinum tuoksusi minussa monta päivää,
monta päivää rakastan itseäni.

På svenska blir det ungefär

Din lukt i mig många dagar,
många dagar älskar jag mig själv.

Den dikten åminner jag mig idag.

De första meningarna i en bok är väldigt viktiga. Eller snarare, kan vara avgörande. Det finns ett par såna där fantastiska första meningar, som liksom ger avstamp för hela resten av romanen, böcker som man sveps med av redan från första början. Sen finns det självklart jättebra romaner som börjar på ett helt likgiltigt sätt, men jag tror att om man ska välja mellan att ha en storartad förstamening eller en som inte alls är speciell, då ska man ta det säkra före det osäkra och slå på stort redan från början. Annars kanske läsaren inte kommer längre. För alla är ju inte som jag, som i princip aldrig har lagt ifrån mig en bok när jag väl börjat läsa den - ett symptom av min fårskallighet.

Jane Austens Pride and Prejudice har en såndär fantastisk förstamening, som direkt ger liksom ett djupdyk in i bokens kärna, temat, den ironiska humorn, det delikata språket:

It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.

En annan bok som sveper med en redan från första sidan är Douglas Adams'  The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Egentligen skulle man kunna ta vilken mening som helst från den och få sig ett gott skratt, för så är den skriven, men nu när det råkar vara förstameningar jag skriver om, så:

Far out in the uncharted backwaters of the unfashionable end of the Western Spiral Arm of the Galaxy lies a small unregarded yellow sun.

Och det är ju förstås vår sol.
Just nu näser jag Jane Eyre. Den är inte alls lika kvick, början är rent av tråkig, men nu är jag i mitten ungefär och det är ju underbart, med dessa människor, från en tid då känslor verkligen betydde något och till vilken man, trots att jag bara läser, kan höra fraset från sidenet och muslinet i kvinnornas långa kjolar.

Jag läste precis ut Pride and Prejudice av Jane Austen. Och jag vet att det inte är det minsta PK och att jag borde veta bättre, men jag älskar kostymdramer på film och de ännu bättre i romanform. I alla fall om de är skrivna av Jane Austen. Hennes engelska formuleringar är så delikata att de lämnar en precis lagom söt smak i munnen och leenden som inte går över i första taget. Jag älskar dialogerna, det har jag sagt förr, i äldre böcker, det är som om de moderna författarna helt har glömt bort hur viktigt det egentligen är med ord förmedlade mellan människor för att skapa spänning, och att inte bara gömma sig i huvudet på sina karaktärer. Om jag någonsin blir ens en tiondel så bra som Jane Austen, eller D. H. Lawrence, eller Hjalmar Söderberg på att skriva dialoger, då blir jag lycklig.
Och självklart kan jag ju historien i Pride and Prejudice utan och innan, jag vet inte hur många gånger jag har sett BBC-serien med Colin Firth som en otroligt stilig Mr Darcy, och filmen med Keira Knightley som en vackert textnära Elizabeth Bennet har jag sett två gånger. Men det gjorde inget. Jag älskar historien, och jag älskar språket och åtminstone i BBC-serien är mycket av dialogen taget rakt ur boken. Men några saker var dock nya - utvecklingar och delar av dialoger har förkortats i filmatiseringarna, och speciellt vissa, för mig nya, samtal mellan Elizabeth Bennet och Mr Darcy läste jag med stor njutning. De gav lite mer kött på benen åt känsloutvecklingen på båda sidor och det är alltid bäst att gå till originalkällan när man vill bedöma något, tycker jag.
Och jag kan inte hjälpa det. Jag älskar den!

Jag läste ut Auringon asema av Ranya ElRamly idag. Det är så synd, jag skulle verkligen vilja rekommendera den, men den finns inte på svenska och hur många är det som läser finska. Men den är verkligen underbar. Den har ett språk som liknar Åsa Ericsdotters, sådär abstrakt och flödande, som om det var tankar bara rakt avskrivna och med ord som ibland bara hamnar där, utan att till synes ha mycket alls att göra med innehållet. Sån text på finska, tänker ni nu, eller det vet jag ju inte, det är nog rätt få som läser det här som har en relation till finskan som går längre än de vanligaste vittu och minä rakastan sinua, men jag tänkte i alla fall så. Att sån text på finska, herregud, det är ansträngande redan på svenska. Det var nästan så att jag tappade lusten att fortsätta efter första sidan. Men jag fortsatte, fårskallig som jag är, och så utvecklades det till en så underbart fin upptäcksfärd. Jag tycker verkligen om den.

Jag fick låna den av Natalia. Hon hade den med sig på sin Sydostasien-Australien-dykarresa. Hon läste den när hon åkte avdankad fiskebåt mellan reven i Thailand, till ljudet av de nattliga åskskurarna, hon läste den till och med två gånger. Så mycket tyckte hon om den. Och det syns på den, pocketboken, sidorna är fuktskadade och kanterna är nötta och hon har gjort understrykningar och anteckningar i marginalerna.
Och ibland önskar jag att jag kunde vara likadan. Sådär respektlös. Cool. Istället är jag hysterisk när det kommer till böcker. Ja, jag har tendenser till hysteri till många andra saker också, men det är bara ibland och när det blir för mycket på en gång. Men med böcker är jag verkligen hemsk. Jag mår dåligt, på riktigt, när någon gör ett hundöra i en bok. Jag har ärvt det av min pappa, hans och min mammas första gräl handlade om en bok, om hur hon inte behandlade den med tillräcklig ömhet och respekt enligt honom. Och om jag någon gång gifter mig så måste jag se till att denna man åtminstone inte misshandlar böcker, för jag vill verkligen inte att vårt första gräl ska handla om något så larvigt som lite papper. Jag vill tro att vi lär oss något av våra föräldrars misstag.

Jag läser Lady Chatterley's Lover av D. H. Lawrence. Den handlar om Constance Chatterley som bor på ett gods på landet med sin rullstolsbundne man, som invalidiserades under första världskriget. Hennes syn på livet är inte den allra hoppfullaste, men samtidigt är hon så förnuftig, det står:

"Sometimes she wept bitterly, but even as she wept she was saying to herself: Silly fool, wetting hankies! As if that would get you anywhere!"

Jag känner mig ganska ofta som Lady Chatterley.

De senaste två veckorna har jag tragglat mig igenom Kollektivt självmord av Arto Paasilinna, fast på finska. Den heter Hurmaava joukkoitsemurha på originalspråk. Och den var ju rolig, men jag tror att jag har en psykisk spärr när det kommer till det skrivna finska språket. Det går så in i helvete långsamt, det blir aldrig något flyt, det kan inte vara normalt för något som läser så mycket som jag. Jag tror att det handlar om att jag fick lära mig att skriva och läsa på finska när jag började i ettan, trots att all forskning säger att tvåspråkiga barn ska lära sig att skriva på det språket som de är starkast i och när jag var sju pratade jag inte finska, jag bara förstod, medan min svenska flöt som ett vatten. Jag gick i stödundervisning hela lågstadiet i allt förutom matte, för att jag var så dålig (för att allt var på finska). Sen, i mellanstadiet, när vi började ha mer svenska, blev jag plötsligt jättebra i skolan. Men motståndet jag känt för allt vad läsa heter i lågstadiet blev kvar som ett spöke över finskan och jag hinner fortfarande inte alltid läsa klart när jag ser en film som är textad på finska.

Så därför kändes det som att ta tidigt sommarlov när jag blev klar med Kollektivt självmord och började läsa J.W. Goethes Den unge Werthers lidanden. Det går smidigt som en vessla och han har inte börjat gnälla så mycket än (jag har blivit varnad, Werther ska tydligen vara en riktig gnällspik) så allt är bara frid och fröjd. Och så romantiskt att man nästan storknar - naturen, barnen, brunnarna, kvinnorna. Jag kan inte ta det seriöst, men sött är det. Att det funnits en tid då känslor med stort K ansetts fint.
Och där är små livsvisdomar också, på vägen hem läste jag ett stycke som talade rakt till min motvilja att jobba i sommar:

Allt i denna värld går dock ut på samma yngedom, och en människa som för andras skull och utan att det är hans egen lidese, hans eget behov, arbetar ut sig för pengar, ära eller vad det vara må, är städse en dåre.

I förrgår läste jag ut Parfymen av Patrick Süskind. Det finns inte ord för denna historia. Den är vidunderlig. Den tar andan ur en i all sin grymhet. Den bygger upp världen i lukter. Det är en stor bok. Det kan jag säga. Den växer i en.

Och något som gjorde mig nästan lika salig som själva boken, var språket - eller för att vara exakt, översättningen. För orginalet är på tyska och jag har inga planer i nuläget på att tillägna mig det språket, så jag kände mig tvungen att läsa den översatt. Och det var så snyggt gjort! Sömmarna syntes knappt. Kanske är det för att originalspråket är just tyska, som ligger ganska nära svenskan, men ändå. Oftast när jag läser en bok översatt från engelska, sitter jag hälften av tiden och försöker översätta de haltande formuleringarna till engelska för att se hur det egentligen skulle vara. Därför läser jag sällan översättningar. Men nu, den här var alldeles fantastisk. Full med så ovanliga ord att några av dem inte ens fanns med i min Nya svenska ordboken med 70 000 ord och fraser. Jag älskar sånt. Jag älskar konstiga ord.
Alltså blir den tionde och elfte ordkunskapen två ord som lyckligvis fanns med i min ordbok:


backanal subst. vilt dryckeslag <ngt åld.>

moras subst. träskartat område <SYN. kärr>

Navid Modiri skriver:

Jag tänker på hur våra själar är hopvikta
för att passa insidan av kroppen
Inre bladyta

I fredags läste jag ut Wuthering Heights av Emily Brontë. Mitt projekt att läsa klassiker, ni vet.
Två personer, oberoende av varandra, har helt spontant rekommenderat den för mig, och även om den ena personen har en väldigt splittrad boksmak och den andra inte läser såvidare mycket över huvud taget, så kände jag att det nog ändå kunde vara en av alla de där borde-böckerna som är värda den tid de kräver.
Och herregud. Vilken historia. Språket är mastigt och långsamt, så det tar ett tag att komma in i den. Men sen. Karaktärerna. Jag förstår verkligen varför den blev så kritiserad 1847 när den kom ut - den är verkligen inte prydlig och ren som många andra böcker från den tiden är. Ingen söt Jane Austen-historia, inte. Den är stark och motbjudande och svindlande - den gav mig andnöd.
Och Catherine. Denna Catherine. Karismatisk, vacker, manipulativ, charmig, auktoritär. Den typiska ledaren - men född tvåhundra år för tidigt. Instängd i sidenklänningar och a lady-like manner tvingas hon leva ut sitt maktbehov i impulser, känslomässig instabilitet och nervösa sammanbrott, samtidigt som hon har de andra karaktärerna i boken lindade kring sitt lillfinger. Det är hon som är motivationen till alla karaktärernas handlingar - det är hon som för handlingen framåt. Även när hon inte själv är närvarande. Så starkt är hennes inflytande på historiens andra två huvudkaraktärer, Edgar Linton och Heathcliff, att hon spökar för dem och avgör deras handlingar för resten av deras liv, trots att hon själv rent kroppsligt försvinner innan boken ens hunnit nå sitt mittuppslag.
De känslor som gestaltas, med en sån vildhet, styrka, råhet och obeveklighet - kärleken som blir hela ens själ. Jag har aldrig läst något liknande.

Jag förundras och känner att det här är verkligen en sån där bok som hade varit perfekt att läsa med Ellie, min engelsklärare i gymnasiet. Att diskutera med henne, och sen skriva en uppsats om Catherine Earnshaw. Ellie visste verkligen vilka frågor hon skulle ställa för att sätta igång boksamtalen, hon tryckte på exakt rätt knappar.
Nu blir det bara ett halvdant inlägg på bloggen, mer orkar jag inte denna söndagkväll. Men minnena, av både Ellie och Catherine, har jag kvar och dem tänker jag vårda.

I söndags läste jag ut andra boken i en triologi om en ung kvinna i artonhundratalets England som upptäcker att hon har magiska krafter. Jag har varit helt uppslukad av boken, bortsett från tentan i lördags så har jag bara suttit och läst hela helgen. Och efteråt var jag inne i något sorts rus. Fortfarande sitter det kvar lite. Ett rus av det slag jag får efter att ha sett en bra film på bio.
Det är något så fantastiskt med fantasyböckerna, det är som att gå tillbaka i tiden, när jag var tretton, till en tid då världen var lite enklare, då det var helt okej att försvinna för hela dagar i böcker om platser som inte gick att ta på, om människor som egentligen (i den kalla, grå verkligheten) aldrig skulle kunna finnas. Nuförtiden får jag alltid ett sting av dåligt samvete efter att ha försvunnit så i en bok. Det är ju verklighetsflykt. Det löser ingenting. Istället borde jag ta itu med problemen på riktigt. Inte bara gömma mig i en bok.
Men att läsa fantasyböcker, som slår an något i mig som får trettonåringen i mig att vakna, det gör mig på något sätt bara svävande lätt och trettonårig igen, inte nertyngd av dåligt samvete över att ha slösat ännu en dag. Böcker som påminner om trettonåringens hjältinnor. För hjältinnor var det, Sagan om ringen och Liftarens guide till galaxen fick jag aldrig samma känslomässiga relation till, och med Harry Potter var det snarare berättelsen som jag sögs in i, Harry tyckte jag aldrig speciellt mycket om. Men hjältinnorna - Alanna, Matilda, Sofie, Aeriel. Den där känslan av samhörighet.

Speciellt Aeriel. Meredith Ann Pierces triologi om kärleken som kan övervinna all ondska. Starkare utvecklingsroman har jag nog aldrig läst. Och frustrationen sen när tredje boken var slut, och den inte alls slutade som jag ville. Jag blev så arg. Då bestämde jag att jag ska skriva, att jag ska se till att det finns berättelser som slutar som jag vill. Jag ville bestämma.
Om jag ska peka ut olika avgörande ögonblick för mitt skrivande, så blir nog den viktigaste ändå dagen i Babati, Tanzania, när jag var elva och hade långtråkigt och började skriva på en söt liten hästtjejshistoria. Men hack i häl kommer sista sidan av Meredith Ann Pierces Ravennas dotter. Där föddes begäret, motivationen att verkligen åstadkomma något som fötts ur mig själv.
Och när jag läser en bok, som den jag levde genom i helgen, som påminner om dessa fantasyböcker med hjältinnor som jag läste när jag var tretton, då påminns jag om det där rena, äkta begäret att få skapa, för skapandets skull. Glädjen och tjusningen att låta fantasin ta mig vart den vill.