mina fantastiska hjältinnor

I söndags läste jag ut andra boken i en triologi om en ung kvinna i artonhundratalets England som upptäcker att hon har magiska krafter. Jag har varit helt uppslukad av boken, bortsett från tentan i lördags så har jag bara suttit och läst hela helgen. Och efteråt var jag inne i något sorts rus. Fortfarande sitter det kvar lite. Ett rus av det slag jag får efter att ha sett en bra film på bio.
Det är något så fantastiskt med fantasyböckerna, det är som att gå tillbaka i tiden, när jag var tretton, till en tid då världen var lite enklare, då det var helt okej att försvinna för hela dagar i böcker om platser som inte gick att ta på, om människor som egentligen (i den kalla, grå verkligheten) aldrig skulle kunna finnas. Nuförtiden får jag alltid ett sting av dåligt samvete efter att ha försvunnit så i en bok. Det är ju verklighetsflykt. Det löser ingenting. Istället borde jag ta itu med problemen på riktigt. Inte bara gömma mig i en bok.
Men att läsa fantasyböcker, som slår an något i mig som får trettonåringen i mig att vakna, det gör mig på något sätt bara svävande lätt och trettonårig igen, inte nertyngd av dåligt samvete över att ha slösat ännu en dag. Böcker som påminner om trettonåringens hjältinnor. För hjältinnor var det, Sagan om ringen och Liftarens guide till galaxen fick jag aldrig samma känslomässiga relation till, och med Harry Potter var det snarare berättelsen som jag sögs in i, Harry tyckte jag aldrig speciellt mycket om. Men hjältinnorna - Alanna, Matilda, Sofie, Aeriel. Den där känslan av samhörighet.

Speciellt Aeriel. Meredith Ann Pierces triologi om kärleken som kan övervinna all ondska. Starkare utvecklingsroman har jag nog aldrig läst. Och frustrationen sen när tredje boken var slut, och den inte alls slutade som jag ville. Jag blev så arg. Då bestämde jag att jag ska skriva, att jag ska se till att det finns berättelser som slutar som jag vill. Jag ville bestämma.
Om jag ska peka ut olika avgörande ögonblick för mitt skrivande, så blir nog den viktigaste ändå dagen i Babati, Tanzania, när jag var elva och hade långtråkigt och började skriva på en söt liten hästtjejshistoria. Men hack i häl kommer sista sidan av Meredith Ann Pierces Ravennas dotter. Där föddes begäret, motivationen att verkligen åstadkomma något som fötts ur mig själv.
Och när jag läser en bok, som den jag levde genom i helgen, som påminner om dessa fantasyböcker med hjältinnor som jag läste när jag var tretton, då påminns jag om det där rena, äkta begäret att få skapa, för skapandets skull. Glädjen och tjusningen att låta fantasin ta mig vart den vill.

Kommentarer
Postat av: Martin

Och trilogin om Paksenarrion... Den är bra den!

2008-02-12 @ 16:56:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback