nobelpristagarna
Men jag läser inte bara lättläst och avslappnande. För att stilla mitt samvete, tuggar jag även i mig mer seriös litteratur, nobelpristagare och klassiker. För att det känns som att jag borde. För att jag vill veta vad jag pratar om när jag påstår att det där med litteratur har jag åtminstone lite koll på.
Idag läste jag därför ut Stäppvargen av Hermann Hesse, en annan av dessa intellektuella, stora män. Det var en såndär bok som jag tvingade mig igenom mest för att det kändes som att jag måste, ända fram till de sista femtio sidorna. Då öppnade den sig plötsligt och växte ut i något fascinerande, komplex samhälls- och kulturkritik, Hesse visar hur snål den elitistiska finkultursfär är som jag trott att han själv tillhörde. Han slår ett slag för glädjen och skrattet. Trots att den skrevs för åttio år sen, känns den fortfarande som ett slag i skallen.
Stäppvargen, eller Harry Haller om du så vill, säger:
- Det här är också bra, mycket bra, sade han, hör på den här meningen: "Man borde vara stolt över smärtan - varje smärta är en påminnelse om vår höga bestämmelse." Fint! Åttio år före Nietzsche! Men det var inte den saken jag menade, vänta - här har jag det - alltså: "De flesta människor vilja icke simma, förrän de kunna det." Är det inte skarpsinnigt? Naturligvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han.
Men ändå. Någonstans tycker jag inte att det ska behöva ta tvåhundra sidor innan en bok blir bra. Och jag har läst alldeles för många böcker av intellektuella stora män, jag börjar få konstiga idéer, plötsligt får jag för mig att tänka på mig själv som en av alla dessa vackra, livliga och unga kvinnor som finns i överflöd i litteraturen, kvinnorna vars uppgift är att väcka de äldre, intellektuella männen från sin analyserande slummer och ta ut dem i världen igen, göra dem till ynglingar, men som själva inte har någon röst. Även de kvinnor som bokstavligen beskrivs som intelligenta, få aldrig utnyttja denna förmåga mer än som något attraktivt, objektifierat, för mannen att beundra men aldrig lyssna på.
Jag finns inte till här, på denna jord, för att väcka någon mans livslust igen, jag är inte Naturen som ska komma och ge färg åt mannens Kultur (läs Nina Björks Sireners sång!). Jag är här för min egen skull och nu har jag läst alldeles för många böcker av alldeles för stora män. Nu har det blivit dags för lite annan hjärntvättning.
Idag läste jag därför ut Stäppvargen av Hermann Hesse, en annan av dessa intellektuella, stora män. Det var en såndär bok som jag tvingade mig igenom mest för att det kändes som att jag måste, ända fram till de sista femtio sidorna. Då öppnade den sig plötsligt och växte ut i något fascinerande, komplex samhälls- och kulturkritik, Hesse visar hur snål den elitistiska finkultursfär är som jag trott att han själv tillhörde. Han slår ett slag för glädjen och skrattet. Trots att den skrevs för åttio år sen, känns den fortfarande som ett slag i skallen.
Stäppvargen, eller Harry Haller om du så vill, säger:
- Det här är också bra, mycket bra, sade han, hör på den här meningen: "Man borde vara stolt över smärtan - varje smärta är en påminnelse om vår höga bestämmelse." Fint! Åttio år före Nietzsche! Men det var inte den saken jag menade, vänta - här har jag det - alltså: "De flesta människor vilja icke simma, förrän de kunna det." Är det inte skarpsinnigt? Naturligvis vill de inte simma! De är ju skapade för marken, inte vattnet. Och naturligtvis vill de inte tänka; de är ju skapade för att leva, inte för att tänka! Ja, och den som tänker, den som gör tänkandet till huvudsak, han kan visserligen komma långt därmed, men han har i alla fall bytt ut marken mot vattnet, och förr eller senare drunknar han.
Men ändå. Någonstans tycker jag inte att det ska behöva ta tvåhundra sidor innan en bok blir bra. Och jag har läst alldeles för många böcker av intellektuella stora män, jag börjar få konstiga idéer, plötsligt får jag för mig att tänka på mig själv som en av alla dessa vackra, livliga och unga kvinnor som finns i överflöd i litteraturen, kvinnorna vars uppgift är att väcka de äldre, intellektuella männen från sin analyserande slummer och ta ut dem i världen igen, göra dem till ynglingar, men som själva inte har någon röst. Även de kvinnor som bokstavligen beskrivs som intelligenta, få aldrig utnyttja denna förmåga mer än som något attraktivt, objektifierat, för mannen att beundra men aldrig lyssna på.
Jag finns inte till här, på denna jord, för att väcka någon mans livslust igen, jag är inte Naturen som ska komma och ge färg åt mannens Kultur (läs Nina Björks Sireners sång!). Jag är här för min egen skull och nu har jag läst alldeles för många böcker av alldeles för stora män. Nu har det blivit dags för lite annan hjärntvättning.
Kommentarer
Trackback