svindlande läsupplevelser
I fredags läste jag ut Wuthering Heights av Emily Brontë. Mitt projekt att läsa klassiker, ni vet.
Två personer, oberoende av varandra, har helt spontant rekommenderat den för mig, och även om den ena personen har en väldigt splittrad boksmak och den andra inte läser såvidare mycket över huvud taget, så kände jag att det nog ändå kunde vara en av alla de där borde-böckerna som är värda den tid de kräver.
Och herregud. Vilken historia. Språket är mastigt och långsamt, så det tar ett tag att komma in i den. Men sen. Karaktärerna. Jag förstår verkligen varför den blev så kritiserad 1847 när den kom ut - den är verkligen inte prydlig och ren som många andra böcker från den tiden är. Ingen söt Jane Austen-historia, inte. Den är stark och motbjudande och svindlande - den gav mig andnöd.
Och Catherine. Denna Catherine. Karismatisk, vacker, manipulativ, charmig, auktoritär. Den typiska ledaren - men född tvåhundra år för tidigt. Instängd i sidenklänningar och a lady-like manner tvingas hon leva ut sitt maktbehov i impulser, känslomässig instabilitet och nervösa sammanbrott, samtidigt som hon har de andra karaktärerna i boken lindade kring sitt lillfinger. Det är hon som är motivationen till alla karaktärernas handlingar - det är hon som för handlingen framåt. Även när hon inte själv är närvarande. Så starkt är hennes inflytande på historiens andra två huvudkaraktärer, Edgar Linton och Heathcliff, att hon spökar för dem och avgör deras handlingar för resten av deras liv, trots att hon själv rent kroppsligt försvinner innan boken ens hunnit nå sitt mittuppslag.
De känslor som gestaltas, med en sån vildhet, styrka, råhet och obeveklighet - kärleken som blir hela ens själ. Jag har aldrig läst något liknande.
Jag förundras och känner att det här är verkligen en sån där bok som hade varit perfekt att läsa med Ellie, min engelsklärare i gymnasiet. Att diskutera med henne, och sen skriva en uppsats om Catherine Earnshaw. Ellie visste verkligen vilka frågor hon skulle ställa för att sätta igång boksamtalen, hon tryckte på exakt rätt knappar.
Nu blir det bara ett halvdant inlägg på bloggen, mer orkar jag inte denna söndagkväll. Men minnena, av både Ellie och Catherine, har jag kvar och dem tänker jag vårda.
Två personer, oberoende av varandra, har helt spontant rekommenderat den för mig, och även om den ena personen har en väldigt splittrad boksmak och den andra inte läser såvidare mycket över huvud taget, så kände jag att det nog ändå kunde vara en av alla de där borde-böckerna som är värda den tid de kräver.
Och herregud. Vilken historia. Språket är mastigt och långsamt, så det tar ett tag att komma in i den. Men sen. Karaktärerna. Jag förstår verkligen varför den blev så kritiserad 1847 när den kom ut - den är verkligen inte prydlig och ren som många andra böcker från den tiden är. Ingen söt Jane Austen-historia, inte. Den är stark och motbjudande och svindlande - den gav mig andnöd.
Och Catherine. Denna Catherine. Karismatisk, vacker, manipulativ, charmig, auktoritär. Den typiska ledaren - men född tvåhundra år för tidigt. Instängd i sidenklänningar och a lady-like manner tvingas hon leva ut sitt maktbehov i impulser, känslomässig instabilitet och nervösa sammanbrott, samtidigt som hon har de andra karaktärerna i boken lindade kring sitt lillfinger. Det är hon som är motivationen till alla karaktärernas handlingar - det är hon som för handlingen framåt. Även när hon inte själv är närvarande. Så starkt är hennes inflytande på historiens andra två huvudkaraktärer, Edgar Linton och Heathcliff, att hon spökar för dem och avgör deras handlingar för resten av deras liv, trots att hon själv rent kroppsligt försvinner innan boken ens hunnit nå sitt mittuppslag.
De känslor som gestaltas, med en sån vildhet, styrka, råhet och obeveklighet - kärleken som blir hela ens själ. Jag har aldrig läst något liknande.
Jag förundras och känner att det här är verkligen en sån där bok som hade varit perfekt att läsa med Ellie, min engelsklärare i gymnasiet. Att diskutera med henne, och sen skriva en uppsats om Catherine Earnshaw. Ellie visste verkligen vilka frågor hon skulle ställa för att sätta igång boksamtalen, hon tryckte på exakt rätt knappar.
Nu blir det bara ett halvdant inlägg på bloggen, mer orkar jag inte denna söndagkväll. Men minnena, av både Ellie och Catherine, har jag kvar och dem tänker jag vårda.
Kommentarer
Trackback