litterära livsöden sökes

Jag läser Ett köpmanshus i skärgården av Emilie Flygare-Carlén nu. Och jag är hänryckt. Inte så lite liknar det Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf (märk väl, Emilie gav ut sin bok trettio år innan Selma sin). Kanske inte lika många sagoväsen och trolldom, men desto fler sjömanshistorier och ringa hedervärda avsikter. Kanske inte heller samma trolska språk som Selmas, men Emilies mer sakliga passar bättre för det karga bohuslänska landskapet. Och jag märker ju hur jag lagt mig till med hennes språk, precis som jag gjorde förra sommaren med Gösta Berlings saga. Jag bygger upp slott av ord som stora granitbumlingar och det känns bra.


För sorgligt är det, tycker jag, att denna sagoberättarkonst tycks ha försvunnit från vår svenska litteraturtradition. Dessa livsöden, som man får träda in i med Selma Lagerlöf, Agnes von Krusenstjerna, Vilhelm Moberg, Emilie Flygare-Carlén. För nästan uteslutande handlar de nya, moderna, så prisade böckerna från unga svenska författare jag på senare tid läst mest om att vända ut och in på psyket och upp och ner på språket. Och inget ont om det, jag älskar de böckerna också, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter och Jonas Hassen Khemiri, men det är som att de verkliga berättelserna glömts bort, de som står med båda fötterna på jorden.

Det är som att man idag har att välja mellan dessa språkliga experiment, deckare eller de humoristiska, rätt lättsmälta böckerna om den moderna människans små bekymmer och glädjeämnen, som tar efter anglosaxiska författare som Nick Hornby eller Marian Keyes. Och deckare tål jag inte, hela den uppenbara spänningsstegringen gör mig alldeles prillig och irriterad, och den där sistnämnda kategorin - ja, vad ska jag säga? Nick Hornby tycker jag kan vara lite kul ibland, i och för sig, men Marian Keyes gjorde mig bara brydd och bara stundtals smått road. Så då återstår för det mesta bara dessa språkliga experiment à Khemiri, och dem orkar man inte alltid med, hur förtjusande förvirrande de än är.


Så vad har då hänt med dessa rika berättelser, som nästan skulle kunna kallas epos, med sina rika persongallerier och livsöden. Jag skulle inte på något sätt kalla dem ytligare än de moderna vända-ut-och-in-på-psyket-böckerna. Bara för att människornas tankar inte ges så stor plats i texten, så behöver det ändå inte betyda att inte samma existentiella och moraliska problem diskuteras i dessa böcker som i de moderna. Dialogen och karaktärernas handlingar visar tvärt om på att författaren har förståelse för och lägger stor vikt vid det mänskliga psyket.

Jag skulle vilja läsa fler sådana verk skrivna på svenska och inte för hundra år sedan, utan åtminstone under min egen livstid. Var finns de?

 


 

 

Och den har så omständiga namn på kapitlen, Ett köpmanshus i skärgården. Eller vad säger ni om Vad Emilia såg, då hon skulle se på engelska skonaren Miss Lilys utsågning? Är det inte alldeles förtjusande?

Men snart är den första delen slut (den är uppdelad i tre delar tryckta i tre olika böcker, den här boken, och jag har de andra två i mormors hus, ett antal hundra kilometer härifrån), och vad ska jag göra då? Jag är helt fast, indragen i dessa skärgårdsintriger, och utan något att läsa kommer jag väl att tråkas ihjäl här. Förhoppningsvis åker vi tillbaka till mormors hus imorgon, mamma har antytt något sånt...


Kommentarer
Postat av: m.

ha, läste också "ett köpmanshus i skärgården" då jag var på gotland. det finns en bokhylla där som är full sedan länge sedan, man åker dit, lämnar efter sig lite böcker, kanske tar med sig en ny. finns alltifrån hjalmar söderberg till nyaste 1an på pocketlistan. det är trevligt. önskar att det kunde finnas en offentlig sådan bokhylla någonstans i stan, man kan lämna några böcker och ta några som man inte har läst. det vore väl en bra idé? och det ska vara en såndär enorm bokhylla!:)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback